Det var inte bara ett boksläpp. Det var också firandet av att Christina Edwinsdotters Lev för mig utsetts till Årets feelgood.
Och här kommer det roliga i kråksången: Christina skriver romance.
När jag lyssnade på Christina berätta om boken förstod jag varför den har gått hem hos juryn. Fast Christina själv säger att det blev lite mer bok än juryn kanske hade förväntat sig.
Och kanske är det just det som gör Lev för mig så intressant.
Jag har ännu inte läst boken – den köpte jag förstås på releasekvällen – så det här är inte en recension. Däremot fick jag en hel del att fundera på när jag lyssnade på Christina berätta om sin roman.
Christina skriver en berättelse som rymmer både det svåra och det hoppfulla. För trots att hon skriver om sådant som gör ont finns det en trygghet i romancegenrens löfte: det kommer att sluta bra. Och ibland behöver vi faktiskt det.
När världen omkring oss är för jäklig kan det vara skönt att veta att åtminstone den här berättelsen kommer att landa någonstans där det finns hopp.
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Christina berättar att hon vill att det ska kännas när man läser hennes böcker. Hon vill skriva ner känslor som berör, men också ge läsaren möjlighet att växa genom karaktärerna.
Det märks i det hon berättar om Sara och Alexander. Sara är delvis löst baserad på Christina själv, och hennes erfarenheter har fått följa med in i romanen. För Christina har mötet med sin nuvarande man också blivit en del av Saras historia.
En viktig tanke återkommer: gräv där du står. Ibland finns berättelsen närmare än man tror.
Sara och Alexander gör dessutom en klassisk opposites attract-resa. De är olika, men bär samtidigt på erfarenheter som gör att de kan förstå varandra på ett djupare plan. Sara har en kropp hon har svårt att tycka om. Alexander bär på sitt eget krav på att vara kompetent, att klara av allt han tar sig för.
Och där blir frågorna intressanta.
Vad händer med oss när någon annan ser oss som vackra, trots att vi själva inte gör det? Kan en kropp vi själva har lärt oss att avsky bli vacker i någon annans ögon? Och vad händer när någon ser det vackra i oss innan vi själva klarar av att göra det? Att älska andra är lättare än att älska sig själv.
Det var kanske den delen av samtalet som fastnade mest hos mig.
För vi är ofta mycket bättre på att älska andra än på att ge oss själva samma generositet. Och där tycker jag att romancegenren har något viktigt att säga.
Romance handlar förstås om kärlek mellan människor. Men den riktigt intressanta romanceberättelsen kan också handla om vad kärleken gör med vår bild av oss själva. Att bli älskad kan ge oss mod att börja se på oss själva med andra ögon.
Christina uttryckte det som att romance kan mata självkänslan med positivitet.
Det är en tanke jag verkligen tycker om.
Inte för att romance ska tala om för oss att en annan människa är lösningen på våra problem. Utan för att berättelserna kan visa vad som händer när vi möter någon som ser oss, accepterar oss och tror på oss och hur det kan hjälpa oss att själva börja göra det.
”Inte fel att ta hjälp”
Christina är cancerläkare, och hennes yrke har öppnat hennes ögon för vad som faktiskt är viktigt i livet. Det perspektivet finns med i Lev för mig. Hon återkommer till det mänskliga: det vi bär på, det vi skjuter undan, relationerna vi har och modet att faktiskt leva det liv vi vill leva.
Och kanske också till insikten att vi inte alltid måste klara allting själva. Det är inte fel att ta hjälp.
Christina själv är en väldigt eftertänksam och klok person. Det finns ett allvar i det hon berättar, men också mycket värme och humor.
Till och med godsakerna som bjöds på under kvällen hade kopplingar till boken. Detaljer som gjorde att boksläppet kändes mer som en förlängning av berättelsen än som ett traditionellt lanseringsevent.
Och kanske är det just här romance och feelgood möts. Båda kan handla om människor som går igenom svåra saker och hittar fram till något bättre. Men romance har kärleken som sitt centrala löfte. Den behöver inte väja för det mörka, för läsaren vet att berättelsen är på väg mot hoppet.
Så kanske är det inte så konstigt ändå att en romance kan vinna Årets feelgood.
Men jag tycker fortfarande att det är ganska roligt.
Årets feelgood är en romance.
Jag gillar det.
Maria, september 2026