Château vid vägens slut

Det första jag tänkte när jag läste Château vid vägens slut var att jag egentligen inte läste en traditionell feelgoodroman. Under ytan finns nämligen många av den gotiska romanens kännetecken. Berättelsen kretsar kring hur det förflutna fortsätter att påverka nuet, och det gamla huset blir lika mycket en huvudperson som människorna som försöker väcka det till liv.

Ellinors arbete med att renovera sitt ärvda hus speglar hennes inre resa. Hon kommer dit vilsen och osäker, och ju fler delar av huset hon återerövrar, desto mer hittar hon också tillbaka till sig själv. Den själsliga väg Ellinor måste vandra kan jämföras med en labyrint så den ofärdiga labyrinten i trädgården är säkert ingen slump. Den yttre vandringen speglar den inre. Det är ett klassiskt gotiskt motiv.

Romanen låter inte bara Ellinor utvecklas. Även Felix och Andres får konfrontera sitt förflutna och de mönster som håller dem tillbaka. Felix, den jordnära hantverkaren som har svårt att sätta gränser, och den utåt självsäkre Andres bär båda på ett bagage som de förr eller senare måste bearbeta. Det gör att berättelsen inte bara handlar om Ellinors utveckling, utan om hur det förflutna formar människorna omkring henne.

Omslaget för tankarna till Gothic romance-estetiken från 1970-talet. Herrgården ligger nästan isolerat i bakgrunden. En väg leder fram till byggnaden, där en ensam kvinna står i förgrunden och betraktar huset. Till skillnad från äldre Gothic romance, vars omslag ofta var mörka och dramatiska, är färgskalan här mjuk och inbjudande. Kontrasten mellan motiv och färgsättning speglar också romanens egen blandning av gotik och feelgood.

Att det är två författare bakom berättelsen märks inte, språket är underbart flödande. Miljöbeskrivningarna känns aldrig överflödiga utan bygger stämning och ger berättelsen en tydlig förankring i platsen. De levande miljöerna gjorde mig sugen på att packa husbilen och åka till Karlstad.

Château vid vägens slut är en lättillgänglig feelgoodroman som rymmer betydligt större litterärt djup än jag först väntade mig. För den som uppskattar gotiska romaner finns här många lager att upptäcka utan att berättelsen förlorar sin värme eller sitt driv. För mig känns det som att romanen lånar flera klassiska gotiska motiv och placerar dem i en modern värmländsk feelgoodmiljö.

Jag hade inte förstått att det här var första delen i en serie och blev därför lite snopen när flera trådar lämnades hängande. Samtidigt gör det mig nyfiken på fortsättningen och jag misstänker att svaren väntar i de två följande böckerna.

Maria, juni 2026