Den sträng som brast

Det är inte mordgåtan som stannar kvar hos mig efter att jag läst Den sträng som brast, utan Marianne Cedervalls sätt att skildra Gotland. Som exil-gotlänning känns det fint att återigen vandra på min barndoms ö med sina blommor, udda människor och medeltidsmarknader.

Tryggves trogne följeslagare Putte ger berättelsen en vardaglighet som jag uppskattade extra mycket. Promenaderna och oron för hans hälsa blir en naturlig del av berättelsen. Jag saknade däremot att få veta hur det gick för honom, eftersom den tråden aldrig riktigt knöts ihop.

Niklas Haide beskrivs trovärdigt som byns Greve. En högfärdig storbonde som ser sig själv som byns självklara makthavare. Han styr och ställer med sin egen vinning för ögonen, inget annat.

Genom berättelsen nystas gamla oförrätter upp. Det är många som har orsak att mörda Haide. Så många att jag flera gånger fick bläddra tillbaka till persongalleriet för att hålla isär relationerna. Fast så är det ju i små byar. Alla känner alla, har full koll på vad som hänt och många är väldigt långsinta.

Sidoberättelsen om Ankis son tog fokus från mordgåtan och jag hade svårt att se hur den stärkte romanens helhet. Kanske gör den Anki mer okoncentrerad så att hon inte ser alla ledtrådar.

Mordhistorien grundar sig visserligen på gamla händelser som påverkar nutiden men jag blir inte särskilt berörd. Jag saknade fler existentiella reflektioner som hade gett berättelsen ett större känslomässigt djup.

För mig blev Den sträng som brast framför allt en återresa till Gotland. Mordgåtan engagerade mig inte fullt ut, men Marianne Cedervalls kärlek till ön märks på nästan varje sida. För den som vill kombinera en semester på Gotland med en lättsam mysdeckare är det ett mycket trevligt resesällskap.

Maria, juli 2026