Det är lite tråkigt att när det väl skrivs något i DN om vår genre är det skämtsamt nedlåtande. George Cederskog skrev en artikel i DN ”Ipad som täckmantel” (22 dec 2010) där han skrev om att marknaden för elektroniska böcker ökar dramatiskt. Det är ju bra, särskilt för oss som läser PNR (ParaNormal Romance) eftersom vi kan ha problem att få tag på våra böcker. Ofta får vi tålmodigt vänta en evighet på försändelser från USA, den största marknaden för Romance i alla dess former.
Det jag reagerar på är när George Cederskog skriver så här: ”Läsplattor rymmer oväntade bonusar. Avsaknaden av avslöjande bokomslag till exempel. Den förment (inbillad,förmodad enligt SAOL) finkulturelle med dolda böjelser för smaskig hjärta-smärta-böcker kan läsa sina Halequinromaner i godan ro på bussen eller t-banan”
Som vanligt tar journalisten förgivet att all Romance är usel och att vi skäms över att läsa Romance. Det är en sådan tråkig von oben-attityd som egentligen bara visar på hans okunskap. Visst, det finns dussinförfattare även inom vår genre men vilken bokgenre saknar dem? Ett problem är det stigmata som Romance har dragits med sedan den föddes på 1800-talet. Då ansågs allt som handlade om känslor eller spänningsromaner som lägre litteratur. Kvinnor och arbetare skulle styras och fostras och då det var de som läste den litteratur som publicerades som följetonger i tidningar (till exempel i DN) var det inte fint att läsa dylikt.
Ett annat problem som jag ser, är översättningarna. Många som översätter Romance gör det slentrianmässigt och utan känsla för författarens språkbruk. Jag har jämfört ganska många böcker nu (läser ca 16 böcker i månaden mest på engelska av förklarliga skäl) och min teori står fast.
Något annat som gör mig irriterad är fin-kulturens idé om att all Romance kommer från Harlequin. Visst, Harlequin är stora, det ska vi inte bortse ifrån, men många av de största författarna idag väljer andra sätt att publicera sina berättelser. De väljer andra förlag som tar deras böcker på större allvar eller helt sonika publicerar själva.
J R Ward, Jacquelyn Frank, Lora Leigh, Christine Feehan, Larissa Ione är bara några av alla de Romance-författare som har legat på New York Times bestseller-lista. Många av dem har dessutom legat etta flera gånger, något som ses som en fjäder i hatten även här i Sverige.
Det känns som slöhet och slentrian när journalister inte ens orkar googla Romance för att läsa på.
Nej, jag står fast vid att det finns bra och dåliga författare inom alla genrer och kan inte för mitt liv förstå varför det anses mer rumsrent att läsa en vanlig deckare än en deckare med romantiska övertoner (Leslie Parrish Fade to Black är ett strålande exempel).
Maria Hansson, december 2010