Kaffehjärtan

Impulsivt väljer jag caféet rakt över gatan. Ett nytt ställe. Det andra öppnar först om en kvart. Jag är tidig, tunnelbanan kom direkt.
Solen bryter igenom molnen.

När det är min tur rabblar jag som vanligt:
– Mellan cappuccino, extra torr, havremjölk, kanel på skummet.

De överdriver. Kanelen ligger som en kulle. Inte det där perfekta lilla kaffehjärtat som det ska vara. Besviken lyfter jag muggen, men när jag vänder mig om hör jag killen som stått bakom mig upprepa min beställning.
Inte bara snarlik.
Ordagrant.

Jag stelnar till i rörelsen. Ingen annan väljer den varianten, det vet man efter tillräckligt många kaféköer.
Jag tittar inte direkt, men ser honom i ögonvrån: mörkt hår, leende ögon, en tröja som sitter förbannat snyggt.

Kanske är det en slump. Kanske gillar han också torrt skum och kanel. Men ändå märkligt.

Nästa dag är jag tillbaka på mitt stamställe. I kön skrollar jag på mobilen i väntan på min tur. Då hör jag det igen:
– Mellan cappuccino, extra torr, havremjölk, kanel på skummet.

Rösten från igår.
Jag tittar upp.
Samma kille från igår står framför mig.

– Nästa, säger baristan.
– Jag tar samma som han, får jag ur mig, just som han vänder sig om.
Han möter min blick. Ler.
Han är snygg, men säkert inte lika ofarlig som han ger sken av.

– Bästa stället, säger han och nickar mot kaffemuggen där ett perfekt kaffehjärta ligger på toppen.
– Går du hit ofta? frågar han med en blinkning när jag fått min.
Jag fnissar åt den dåliga raggningsrepliken. Det är något med honom som får mig att vilja stå kvar.

En dragning. Eller fyller hans tonfall ett hål i bröstet.
– Jag skojar, säger han snabbt med ett snett flin. Det måste vara ödet…
Sen himlar han med ögonen och vi brister båda ut i skratt.

Nästa dag kommer jag på mig själv med att kika efter honom och blir besviken när han inte syns till. Men i dörren till caféet springer jag rakt in i honom.
När han fått sitt kaffe småpratar vi en stund.

Två dagar senare står han utanför min port.
Inte påträngande. Bara … där. Med en påse bullar.
Såklart säger han att han bara hade vägarna förbi. Och jag låtsas tro honom.

Det är länge sen någon såg mig. På riktigt.
Vi fikar. Jag skrattar. Eller kanske är det något på riktigt.
Han vet att jag älskar mandel i fyllningen. Jag vet inte om jag sagt det.
Men jag kanske gjorde det?

Natten efter vaknar jag med ett ryck. Ett par ord han sa har fastnat. Något jag känner igen.
Jag sträcker mig efter mobilen. Söker på honom. Allt ser normalt ut. Vanliga bilder.
En selfie. En hund. En solnedgång.
Men ändå.

Jag går in på min egen sida. Scrollar.
En bild från två år sen. Cappuccino med kanelhjärta.
Jag öppnar listan med gillare.
Scrollar.
Fryser.
Han har gillat den.
Nu – eller då?

Något klickar.
En kall, metallisk viskning från hallen.
Jag håller andan.
Sen står han i sovrummet.

© Anna Piippolainen 2025