Nio förbjudna frestelser
Vilken hype det har varit kring den här boken, som femton år efter originalutgivningen, kommer på svenska. Sarah MacLean är ett välkänt namn inom regencyromance. Här tar hon sig an ett klassiskt tema: kvinnan som nått glastaket och väljer att trotsa reglerna för att äntligen känna sig fri och kanske hitta kärleken på köpet.
Adliga Calpurnia ”Callie” Hartwell har gjort allt rätt. Hon har följt societetens regler till punkt och pricka, och vid 28 års ålder har hon accepterat att hon förblir ogift. Tio år tidigare förlorade hon sitt hjärta till markisen av Ralston, ökänd rumlare och kvinnokarl. När hon till slut bestämmer sig för att bryta mot normerna, får hon oväntat hans uppmärksamhet. En småputtrig historia tar sin början.
Men här tar det också stopp för mig.
Det finns inget direkt fel på boken. Den är välskriven, stilen är charmig, översättningen flyter fint men jag blir inte berörd. Karaktärerna är för lagom, som om alla känslor hålls i schack. Känslomässiga toppar och dalar saknas. Jag blir inte ledsen när något sorgligt händer Callie, inte rörd när Gabriel berättar om sin mamma som övergav honom. Jag hejar inte på dem. De utvecklas inte, de bara rör sig runt i samma känslomässiga cirkel.
Callie har potential att bli en hjältinna som verkligen bryter mönster, men hennes gnällighet och naivitet gör henne platt. Gabriel kunde ha varit en komplex karaktär, men hans känsloliv känns för ytligt och hans ständiga tal om Callies ”passion” blir mest en kliché.
Översättaren Per Hagman har gjort ett gott arbete med dialogerna, men jag misstänker att det inte glimmar mer i originalet heller.
MacLean är en författare jag säkert kommer att läsa mer av. Precis som Julia Quinn och Courtney Milan kan hon sin formel och vet vad som fungerar. Men just den här berättelsen saknar det där som gör romance så beroendeframkallande: känslan av att något står på spel, att kärleken faktiskt förändrar något i människan.
Maria, oktober 2025