Barnbruden

Jag läser otroliga mängder historiska romaner, främst romance från Regency-tiden (England, slutet av 1800-talet). Visst vet jag att de är tillrättalagda och förstod att Barnbruden av Anna Laestadius Larsson skulle vara något annat. Men jag var inte riktigt beredd på djupet av misär jag kastades in i.

Att författaren är journalist i botten och har en förkärlek för 1700-talet märks i det gedigna arbetet som lagts vid alla detaljer. Genom huvudpersonen Charlottas ögon får vi uppleva Gustav III:s hov vid flera av hans slott. Det är ett härligt uppräknande av klänningar, sängar och måltider men hon visar också hur tjänstefolket har det i slottens undre värld. Där är det skitigt, trångt och hierarkiskt. Det speglas fint genom sidohistorien kring Pottungen som är ansvarig för herrefolkens skit, rent ut sagt.

Hovet är ett dekadent myller med intriger, maktkamp och horeri. Genom boken följer vi den livfulla och eftertänksamma 15-åringen Hedvig Elisabeth Charlotta av Holstein-Gottorp som importerats som livmoder i kungarikets tjänst. Det var de adliga kvinnornas lott i det politiska maktspelet. Redan när den unga bruden kliver av båten möts hon av det svenska hovets stela etikett.

Författaren har blandat fakta med fiktion och det är en spännande bladvändare hon fått till i sin debut. Tyngdvikten ligger på de sällan skildrade kvinnornas historia, vilket är intressant. Dock blir det lite för modernt när änkedrottningen Lovisa Ulrika håller ett kamptal på temat ”Kvinnor kan”.

De för historien viktiga personerna är fint gestaltade. Jag lider med Charlotta när hon måste gå på sidan för att komma igenom dörrar på grund av klänningens vidd och njuter med henne när hon kan andas fritt utan korsetten i sin morgonklänning.
Det är svårt att förstå hur unga flera av kvinnorna faktiskt är men det löser författaren snyggt genom att beskriva de lekar och teaterföreställningar de roar sig med.
Att Charlottas hovdamer blir lätt uttråkade när inget yttre händer får mig att tänka på ungdomar av idag som ständigt hänger i sina mobiler. Utan dem har de så tråkigt!

Min andra invändning är att det blir lite för mycket av det goda, lite för mycket fakta kring hur skitdukar görs och hur lössen rasar ur perukerna. Trots att författaren haft hjälp av Liza Marklund som glatt strukit i texten är boken lite för lång. Emellanåt saknar jag ett framåtdriv. Men det är lätt att ha överseende med när allt annat är så bra.

Maria, februari 2025