Ett delikat mörker

Vi svenskar är ett feelgood- och deckar-älskande folk. Vi slukar båda med glad frenesi. Brittiska mysdeckare i Agatha Christies anda visas i eviga repriser på tv. Därför är det inte konstigt att bokgenren mysdeckare, cosy crime, går hem i stugorna. Flytta handlingen från Englands kust till svensk landsbygd, lägg till massor av god mat och goda viner och du bjuds på några timmars härlig läsning.

Hur ska man beskriva en mysdeckare? Är de briljant underhållning eller fånig eskapism? Svaret ligger väl någonstans där emellan. I händerna på en skicklig författare ger en mysdeckare både en varm känsla i magen och en lagom dos spänning som håller intresset vid liv.
Christoffer Holst är en skicklig författare. Han är dessutom mat- och vin-konnässör som villigt delar med sig av sin kunskap genom berättelsen. Sa jag att han är en väldigt trevlig person live också?!
Den här gemytligheten är som en röd tråd i hans mysdeckarserie Morden längs kartan där hans karaktärer, systrarna Louise och Lina, upptäcker Sveriges avlånga land.

Louise ska scouta nya platser för den hotellkoncern hon arbetar för. Lina extraknäcker som privatdetektiv och de fall hon tar sig an har anknytning till de orter där Louise befinner sig. Att Lina är en amatördeckare är helt i linje med mysdeckartraditionen. I en mysdeckare tas självklart någon eller några av daga men det grottas inte i morden. Inga obduktioner, inga polisprocedurer. Allt händer i en avskärmad miljö, gärna en by med många misstänkta. Här utspelar sig historien i ett vintervackert Tällberg i Dalarna under julen.

När jag läste Ett delikat mörker mindes jag att en väninna faktiskt jobbade på Långbro mentalsjukhus under 80-talet. Hon berättade om Elisabeth för mig. Det visar att Holst gjort gedigen research då han, i en dialog, berättar om den väldigt sjuka unga kvinnan som låg bältad under lång tid.
Det som drar ner betyget för mig är de eviga bytena av huvudpersoner. Vi slängs mellan 3–4 personer vilka ibland bara får 2–3 sidor som kapitel. Även om varje kapitelrubrik tydligt visar vem som är huvudperson bryter det läsflödet för mig. Precis som i första boken blir historien lätt rörig. Däremot upplevde jag att det var fler ledtrådar att snappa upp.

Nu när vår omgivning är så osäker, när vi inte ens kan lita på våra folkvalda politiker, är det inte konstigt att intresset för mysdeckare ökar. Kontraktet författaren skriver med oss läsare är att det kommer gå bra till slut. Vi kan lita på vår amatördeckare. Och vi kan lita på att Christoffer Holst kommer leverera fler välskrivna, underhållande, spännande mysdeckare fyllda med vackra miljöer, god mat och gott vin. Och tack för det!

Maria, april 2024