Inte vilken håla som helst

Många som bor i våra större städer drömmer om att flytta till en mindre ort. Drömmer om närheten till naturen, enklare umgänge och mysiga caféer. Det här är en bok för dem.

Charlotta Silverstake blir handfallen när maken hux flux vill skiljas. Han lämnar allt ansvar till Charlotta för lägenhet, sommarhus, leasingbilar samt barn och drar till Guernsey. Problemen hopar sig, särskilt pengarna tryter, men så får Charlotta se en annons om att hyra ett hus på landet jättebilligt.

Beskrivningen av första resan till Stallarholmen och huset blir en resa från stressen i stan mot friden i byn. Barbara Kjellström utnyttjar naturen och djuren Charlotta ser längs vägen för att förmedla känslan av att förflyttas till något annat, något bättre.

De öppna fälten i kombination med den klarblå himlen var som balsam för själen. Hon öppnade fönstret och drog ett par djupa andetag.

Efter att ha tittat på huset och fått en känsla för orten flyttar Charlotta tillsammans med yngsta dottern till Stallarholmen.
Med okuvlig energi landar Charlotta i byn och drar i gång saker som den värsta virvelvind. Hon fixar förhållanden, restauranger, husets gamla handelsträdgård, trasiga hundar och jag vet inte allt! Tur boken är en tegelsten i Feelgoodsammanhang med sina 500 sidor.
Jag gillar böcker där huvudpersonen utvecklas, och som Charlotta utvecklas! Men jag vill gärna hänga med i svängarna. Den mesta av tiden får vi följa Charlotta när hon löser andras problem, vi får inte hänga så mycket i hennes inre och det är där jag skulle vilja vara. Så mycket av hennes förändring sker alldeles för snabbt. Hur kom det sig att hon kom över sin rädsla för fåglar? Hur lärde hon sig hur man bygger upp en trädgård? Hur löste det sig med advokaten och bodelningen? Men mest av allt vill jag veta hur hon upplevde uppbrottet och tankarna inför sitt nya liv.

Vad som inte föll mig i smaken var de stereotypa bifigurerna. Iraniern Ahmad/Gunnar i sin kaftan. Italienaren Mario med sina manér, tyska Gisela som lagade surkål. Det blev lite för mycket för mig. Mario och Gisela utvecklas med historien men de är fortfarande väldigt endimensionella.
Charlottas son, Wilmer, var däremot fint beskriven i den där mellanåldern då ungdomar är både valpiga universitetsstudenter och ansvarstagande och förstående. Dottern Louisa var också en härlig tjej att hänga med.

Barbara Kjellström har tillsammans med sin man skrivit böcker tidigare men det har varit barn- och ungdomsböcker, Inte vilken håla som helst är hennes första vuxenbok. Kanske därför det händer så mycket hela tiden. Boken hade vunnit på att kortas ned, nu fladdrar texten i väg i oviktigheter kring allt möjligt, från hur det fungerar med leasingbilar till hur det luktar när man rengör ett hönshus. Trots det är den en välskriven och emellanåt rolig historia om att hitta sig själv och våga flyga utan skyddsnät.

Maria, september 2022