Liket på Tallholmen

Det enda ord jag kom på när jag slog igen Katarina Bivalds senaste bok Liket på Tallholmen var bergtagen¹. Det var en ynnest att få kliva in i skärgårdsstugan hos Berit Gardner och dela hennes funderingar över livet. Jo då, det finns en deckarhistoria också men den är liksom bara klädlinan Bivald hänger upp huvudpersonernas livsfunderingar på.

Liket på Tallholmen är Katarina Bivalds sjunde bok och jag har läst ett axplock av dem. Debuten, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar som blev en internationell megahit, tyckte jag var lite väl ”pratig”. Ord, ord ord, staplade på varandra.
När jag läste första boken med Berit Gardner, Morden i Great Diddling hittade jag något jag gillade. Efter tvåan, Döden på Château des Livres, blev jag än mer förtjust i Bivalds språk. Både i första och andra delen smyger hon in samtida händelser vilka Berit och hennes vapendragare kriminalkommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen vrider och vänder på. Självklart funderar de kring morden men också kring sina egna liv.

Med senaste boken blir jag golvad. Jag älskar Bivalds underfundiga blinkningar till svenska poeter (Karin Boye), filosofer (Hannah Arendt, Descartes), Bibeln (jodå, ormen är med). Människor med makt liknas vid grova granar som tar allt ljus så inget kan växa under deras kronor. Och det bara fortsätter.
Visst kan boken läsas som en lättsam mysdeckare, men likt Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, finns ett så intressant filosoferande vid sidan av själva mordhistorien som griper tag i mig och vägrar släppa. Precis som Berit och Ian börjar jag fundera över ondskans banalitet.

Nästan varje kapitel inleds med en betraktelse över vädret som sätter tonen för kapitlen. Bivald har använt sin brors sammanställning av vatten- och lufttemperatur, hon tackade honom på sin releasefest. Det finns en helt underbar scen när isen lagt sig mellan öarna. Berit funderar över ljuden från isen (det är ett häftigt ljud när man väl kommer på vad det är som låter). Hon spanar efter den räv som ibland befinner sig på ön men inte sett den.

”Men på väg till utedasset hörde hon snabba steg över den knastrande, snötäckta marken. Räven sprang längs den frusna viken, innan den vek av över isen mot Tallholmen.” Att blanda det kroppsliga, jordnära, iskalla toabesöket med rävens eteriska närvaro är ren magi.

Jag har haft äran att träffa Katarina Bivald ett par gånger och jag inser hur stark hennes röst är i boken. Med den fantastiska utveckling hon gjort som författare är jag så nyfiken på att se vad hon hittar på härnäst – för den här är en riktig fullträff!

Maria, december 2024

1) Bergtagen betyder ungefär förtrollad, fascinerad, trollbunden, förhäxad