The Last of the Moon Girls

Historien utspelar sig runt Elzibeth ‘Lizzy’ Moon, en framgångsrik creative director på en stor och välkänd parfymtillverkare i New York. Så fort Lizzy hade möjlighet flydde hon från de förväntningar hennes härkomst ställde på henne. Hon ville inte vara en i raden av Moon-flickor utan bygga sin egen identitet.
Men när Lizzy får veta att hennes älskade mormor har avlidit och att hon fått ärva släktgården Moon girl farm återvänder hon till Salem Creek, New England för att sälja gården. Till historien hör att för många år sedan hittades två tonårstjejer drunknade i dammen på gården, vilket blir den lilla deckarhinten i boken plus att Lizzys mamma hade för vana att skämma ut sig inför hela staden.

När jag skulle välja en ny bok och hittade The Last of the Moon Girls fick jag känslan av en ”det-är-dags-att-växa-upp-och-ta-ansvar”-bok och blev nyfiken. På sätt och vis var den det också men författaren slängde in lite för mycket ingredienser för att det skulle bli en bra bok. Jag fick aldrig någon direkt känsla för Lizzy. Hade vi läsare fått veta av att Lizzy längtat efter sin mormor eller haft dåligt samvete för att hon stuckit hade jag kanske lättare förstått hennes förvandling till en Moon-kvinna igen, till varför hon plötsligt kan acceptera sina förmågor som hon ratat under så många år (alla kvinnor i Moonsläkten har någon form av övernaturlig förmåga).

Sen har vi hjälten, Andrew Greyson. En arkitekt i Boston men som även jobbar som handyman i Salem Creek. Han har varit kär i Lizzy sedan skolåldern och har aldrig gett upp. Lite creepy i mina ögon. Han lyfter aldrig från papperet utan förblir rätt endimensionell och trist.

Sammantaget är boken en dussinbok. Den har sina goda sidor, nått fniss här och nån bladvändar-känsla där, därför får boken ändå en tvåa.

Maria, mars 2021