Jag träffade Marie Sammeli på releasefesten för hennes nya bok Släppa taget? Jag blev nyfiken på boken och den följde med mig hem. Omslaget ger en traditionell feelgoodkänsla med sina fjärilar, en liten hund och en kvinna som blickar ut över en sjö i skogen. Men, för mig, gav läsningen en helt annan känsla.

Många kvinnor idag försöker upprätthålla en fasad av att vara perfekta oavsett om det gäller arbetsliv eller privatliv. Det inreds, städas, bakas, lagas mat och de löser de problem som uppstår på både hemma och jobbet utan att knota. Det ingår i bilden av att vara en framgångsrik kvinna. I boken Släppa taget?  beskriver Marie Sammeli just det ingående, ja så ingående att jag nästan tröttnar. Huvudpersonen Cecilia fixar och donar med allt. Sin sjuka mamma, sin truliga tonårsdotter, sin arbetsplats samt sköter hela markservicen för sin högpresterande make. Hon har satt sitt liv på vänt, de andra går före henne.

När jag har läst andras tankar kring boken har många nämnt att de upplever en hög igenkänningsfaktor. Det är lite tragiskt att kvinnor fortfarande väljer projektledarrollen så självklart. När livet för huvudpersonen vänds upp och ned är det med inlevelse och fin grstaltning Sammeli visar hur det är att bo på en mindre ort, där alla mer eller mindre känner varandra. Hur trångt det kan upplevas men också hur hjälp kan komma från oväntat håll.

Jag hade gärna sett att boken kortats ned, att den inte haft så många trådar vilket gjorde den spretig. Knorren med en feelgoodbok är huvudpersonens utveckling och att historien slutar positivt, att jag som läsare får en varm känsla i magen. Det fick jag dessvärre inte av Släppa taget?  Jag förstår hur författaren har tänkt och varför det är ett frågetecken i titeln. Allt inte behöver ta slut för att huvudpersonens vingar ska vecklas ut till fullo men den känslan infinner sig inte hos mig. Huvudpersonen utvecklar absolut en starkare jag-känsla genom boken men trots det trillar hon tillbaka i ekorrhjulet.

Maria, maj 2024