Om en bok heter Katthotellet vid kusten trodde jag den skulle handla om just det, ett katthotell. Självklart med en kvinnas utveckling i centrum, det är ju trots allt en feelgood. Jag såg framför mig hur katthotellet öppnas kanske i halva boken och huvudpersonens fortsatta utveckling har med det att göra. Men, icke. Det är en rätt traditionell feelgoodhistoria om en naiv flicka i 30-årsåldern som blir vuxen.

Jonna, en ung vilsen kvinna, kontaktar sin farfar hon träffat en gång som barn. Hennes farfar har ett extrahus där Jonna får flytta in.  Långsamt lär de känna varandra och bådas bakgrundshistoria växer fram. Det kunde ha varit början på en innerlig och varm relationsroman. Farfar är en underbar figur som från början endast är en vresig gubbe med en konstig dialekt men så växer hans liv fram och han blir en varm och älskvärd person. Den här historien hade räckt till en hel bok om den hanterats rätt. Nu tappas den bort bland galna midsommarfester, livsfarliga seglatser, ointressanta studiebesök och oengagerande kärlekshistorier.

Och katterna då? Jo, de finns med som egna små bikaraktärer och det är klart, de måste vara lite orealistiska för att få fram den där särskilda myskänslan. Men det blir lite för orealistiskt när det finns en okastrerad hane i flocken. Att han sedan byter från renrasig Main Coon till en blandraskatt som Jonna vill avla på, nope, där går gränsen för mig.

Naturen och det ombytliga vädret på Räkholmen är fin beskrivna, det får mig att tänka på mina uppväxtår på Gotland. Dialogen är snärtig och rolig, kommer på mig själv att fnissa när Patricia och Jonna har sina vinsejourer. I mina ögon hade boken vunnit på en hårdare redigering, den är lång för att vara en feelgood, samt en fördjupning av Jonnas relation till farfar.

Maria, april 2024