Jag fick en fråga från Ravenheart förlag om jag ville läsa en romantisk fantastikroman. Och det ville jag ju. Romantisk fantastik, det lät ju jättespännande!
När jag väl hade den oerhört vackra boken i min hand var jag fast. Nutida bruksmiljö, queera huvudpersoner och övernaturliga väsen i en underbar blandning. Vilken härlig bok!

Först kanske en kort förklaring till ordet ”fantastik” är på sin plats. När jag har funderat på vad det betyder har jag tidigare tänkt på ”fantastik” som en genre. Det blev inte så bra då allt från science fiction till romance kallas för fantastik. Men när jag började tänka på fantastik som en litterär stil klarnade det. Då blir det som ett paraplybegrepp som innefattar olika (litterära) genrer som innefattar icke-realistiska delar.

Det finns en längtan i många böcker till det lilla samhället där alla känner alla. Att leva i ett brukssamhälle med rötter i gruvindustrin men som nu är lite på dekis känns kanske inte så spännande. Men Elin Olausson har i Gnistregn skapat precis det. Spänning i bruksmiljö. Handlingen kretsar kring tre par, Nora och Jeremias, Wolf och Gillis samt Vincent och Näcken. Alla, utom Näcken som inte är människa, har fått sina törnar av livet och är rätt sköra. Särskilt Vincent, en svartklädd, inflyttad ung man. Att vara så udda på en liten, homogen ort är inte lätt. Det kan jag intyga. Det är rörande att följa parens sökande efter tillhörighet och kärlek.

Författaren beskriver pricksäkert hur de alla upplever ensamhet. I karaktärernas olika kapitel får vi en djupare inblick i deras själsliv. Det är snyggt gjort att författaren håller Näcken utanför, han får behålla sin mystik. Det märks att Olausson har skrivit en hel del tidigare, språket är samtida och har ett fint driv.

Det är rätt skönt att läsa en bok där personernas sexualitet inte bidrar till deras ångest, de är alla rätt trygga i vad de gillar. Som Olausson skriver är könet på kärleksintresset rätt oviktigt, det är människan bakom som är intressant. Att en mindre karaktär uttrycker sig homofobiskt bidrar till den personens komplexitet. Kanske befinner han sig själv i garderoben och det är avundsjuka som får honom att uttrycka sig så? Eller vet han inte hur han ska ta sig ur ensamheten och därför blir aggressiv? Han är oavsett en inte alls ovanlig person, vi har nog alla träffat på den typen.

Magin och folktron smyger sig in i berättelsen så den blir helt självklar, det finns en finstämd nordisk melankoli genom texten. De tysta stunderna vid vattnet, skogen med sina väsen, gruvornas tragiska historia och den slitna campingen bidrar till stämningen. Det är inget storslaget som händer men det är en underbar krypande känsla av att något är fel i samhället samtidigt som jag hejar på huvudpersonernas kamp för att få en kram av den de är kär i.

Att följa sex huvudpersoner, om än välskrivna, var lite mastigt för mig. Färre huvudpersoner hade gett plats åt en fördjupning av var och en men också gett miljöerna mer utrymme. Folktro är starkt knutet till naturen därför hade jag gärna suttit med på stranden, silat sanden mellan fingrarna. Känt fukten på gruvväggarna, dragit ned den lätt unkna gruvdoften i lungorna eller fått spindelväv i ansiktet när jag gick i skogen.

Gnistregn är första delen i serien om Bruket. När jag på Bokmässan i Göteborg träffade Elin Olausson och Camilla Boring som träffsäkert illustrerat boken, kunde jag inte låta bli att fråga när nästa del kommer. Och tack och lov – den är färdigskriven! Nu ska bara förlagsmaskineriet dra i gång.

Maria, september 2024