Förledd tar vid där Gnistregn slutade, men för mig tog det lite tid att hitta tillbaka till Elin Olaussons värld. Det har gått över ett år sedan jag läste första boken och på den tiden har många andra berättelser hunnit passera. Långsamt påmindes jag om vem som var vem och kunde låta stämningen dra in mig i berättelsen igen.

Förledd drivs av karaktärerna och hur deras relationer utvecklas. Att låta alla sex huvudpersoner få egna kapitel är ett modigt berättargrepp. Det skapar en vävliknande berättelse där rösterna hakar i varandra och där olika perspektiv belyser samma skeenden ur nya vinklar. Samtidigt riskerar det att fragmentisera känslorna, eftersom vi sällan stannar länge nog hos karaktärerna. Men effekten blir ändå en stark läslust: bara ett kapitel till!

Mitt favoritpar, Gillis och Wolf, hade gärna fått mer utrymme. Olausson skildrar deras sköra kärlek med stor ömhet och utan att förlora komplexiteten i det mänskliga. Kärleken mellan svårmodige Vincent och mystiske Näcken blir mer problematisk ju mer de möts. När Näcken kallar tappar Vincent både tid och sans och läsaren ställer sig frågan om man kan älska någon som kan döda utan eftertanke?

En biperson som jag blev väldigt nyfiken på är Vincents mamma. Vem är hon? Är hon 100 % människa? Hoppas verkligen få se mer av henne i sista boken.

Den finstämda nordiska melankolin från förra boken finns kvar. Magin får ett större utrymme men tar fortfarande inte över. Däremot har det tillkommit en mörk underton i texten. Det är något otäckt som håller på att vakna i berget. Något som känns som en symbol för människans arrogans inför naturens kraft. Under ytan löper ett tydligt tema om hur vi försöker tämja det vilda, utan att förstå konsekvenserna. Olausson låter skogens väsen spegla våra egna brister, vår oförmåga att lyssna, vår rädsla för det vi inte kan kontrollera.

Förledd är en lågmält vacker berättelse om att våga möta sig själv och den kärlek som kanske skrämmer mest. Men det är också en berättelse om hur okunniga vi människor kan vara med våra ingrepp i naturen. Det ska bli så spännande att se hur Elin Olausson knyter ihop säcken i sista delen. Kommer Olausson låta skogens väsen och våra huvudpersoner stå sida vid sida eller blir de varandras undergång?

Maria, november 2025