Hon var en del av mystiken och dimman. Hon var en del av Eytherthlarns oknytt.

Att läsa fantasy är att bli inbjuden till en värld som är snarlik vår egen men som är uppbyggd efter en annorlunda monteringsanvisning. Som läsare kan vi kliva in i fantasyns värld på olika sätt, genom skåp, speglar, kaninhål eller genom en port i en mur. Vi kan slängas in i världen från första sidan och genast tvingas acceptera den eller vi kan introduceras genom små, små vridningar av vår vanliga verklighet, något Neil Gaiman är mästare på.

Fantasygenren delas upp i olika underkategorier som ”portalfantasy” (t ex Narnia, Harry Potter) eller ”omslutande fantasy” (t ex Härskarringen, Sagan om Belgarion) med flera. Alla fantasyböcker skriver ett sorts kontrakt med läsaren där vi bjuds in med varm hand till äventyret.
Sedan jag upptäckte J R R Tolkiens värld någonstans i 12-årsåldern har jag läst många fantasyböcker. De jag uppskattar mest är de där världen är fullödig och språket liksom flödar genom en obestämd berättarröst som beskriver världen med sina seder och bruk. Wistrands bok är mer dialogdriven vilket gör att jag tappar en del av det viktiga världsbyggandet.

Lovisa Wistrands serie om alver placerar sig i kategorin ”omslutande fantasy”. Hon har skapat en egensinnig och rätt våldsam värld, till och med myllan i skogen är blodtörstig. De olika alverna ligger i fejd med varandra, klanerna har egna seder och bruk vilka skiljer dem åt. Wistrand har skapat ett eget ordförråd genom att byta ut vanliga ord som till exempel sekund mot gnista. Hon blandar även mer ovanliga och ibland ålderdomliga ord med nya moderna, till exempel modän blandas med hen.

Mohrelda, huvudpersonen i Demondottern, växer upp i skogen Eytherthlarn men har en längtan till världen utanför. Hon har ingen aning om vad för alv hon är eller varför kvinnan hon bor med inte ger henne tillgång till sin magi. När olyckliga, eller kanske lyckliga, omständigheter gör att Mohrelda hamnar i ett slott hos Skorn (kung) är hon rädd för att hennes identitet ska uppdagas. Då kommer hon bli mördad.

När jag började läsa boken vara det utan så mycket förhandsinfo. Boken heter Mohrelda 1, Demondottern, så jag tog för givet att det var första delen i serien och att jag därför ska bli inbjuden till världen. Det blir jag inte. Det känns som om jag står och stampar i farstun men aldrig får komma in i stugvärmen. Nu vet jag att Demondottern är del 4 i Wistrands serie Alvblod och det förklarar varför jag saknar inbjudningskortet. Det finns nog i böckerna innan. Med sin dialogdrivna handling, ordval som bitvis gjorde texten krånglig och en värld jag inte riktigt fick kläm på fastnade jag inte för berättelsen om Demondottern.

Lovisa Wistrand är produktiv, hon har idag gett ut 27 böcker inom fantasy, romance och feelgood. Jag var nyfiken på Demondottern då jag gillade hennes 600 mil till dig men jag ska nog hålla mig till hennes romanceböcker i framtiden.

Maria, november 2023