Vem gillar inte en saga? När ett barn läser en saga förstår det historien exakt som den är skriven. När en vuxen läser samma historia ser de helt andra, ofta djupare meningar. En av mina favoriter är sagan om Odjuret och Skönheten. Där den vackra kvinnan lär sig att det yttre inte är allt och till slut lyckas se igenom odjurets yttre. Att bli förälskad i en själ är det underbaraste som finns.

Första gången berättelsen om Skönheten och Odjuret gavs ut var redan 1740 av en fransk författare. Sedan dess har den getts ut i olika versioner i nästan lika många länder. I dag är de flesta nog bekanta med Disneys version där Belle möter Odjuret i hans förtrollade slott och långsamt blir djupt förälskad i honom.

Sarah Carlisle har i sin fina version av Skönheten och Odjuret A Gentle Hope skapat en hel förtrollad värld. Odjuret, Aleixo, är en prins som tidigare varit ond och elak men som nu skapat en värld där människor i nöd kan finna en fristad. Skillnaden mot många andra versioner är att Odjuret inte är fysiskt motbjudande utan det är hans tidigare handlande som gjort honom till ett odjur.

Huvudpersonen Iara har känt sig tvungen att ta hand om sin elake far men hela sitt liv längtat efter att få träffa sin döda mors familj. Hon vill tillhöra ett sammanhang, en familj. När hon magiskt blir förflyttad till prinsens slott längtar hon först bort men inser till slut att det är bland alla människor i och runt slottet hon hör hemma.

Det som drar ned betyget är att historien är lite för lättsam. Det hade behövts lite mer svärta för att riktigt knyta an.

Det är en sedesam berättelse om Skönheten och Odjuret där längtan efter närhet bubblar under ytan. Historien som handlar om att vara sig själv trogen och våga se under ytan verkar vara ett evigt tema som berör än idag.

Maria, december 2024