At skriva en gotisk roman är som att gå på lina. Håller du balansen är det magiskt. Tappar du den blir det platt fall. Mexican Gothic håller sig på linan men den svajar en aning.

När jag skriver ”gotisk” roman menar jag en roman som balanserar mellan det vardagliga och det kusliga utan att trilla ner i den rena skräcken. En mästare på gotiska historier är Neil Gaiman som med Sandman, Stardust och Coraline har satt ribban för genren i modern tid. Mexican Gothic av Silvia Moreno-Garcia touchar den men håller inte riktigt hela vägen.

I Mexican Gothic möter vi Noemí Taboada, en ung, välbärgad kvinna från Mexico City. Noemí döljer ett själsligt mörker och djup under en glätttig yta. Hon träffar många män hon leker med när hon likt en fjärli fladdrar runt i den mexikanska societeten. Det är jakten som är det roliga, hon har inget intresse av att binda sig. När hon får ett oroväckande brev från sin nygifta kusin beger Noemí sig till High Place, ett palats långt ut på den mexikanska landsbygden.

När Noemí anländer möts hon av en anemisk och känslig ung man, Francis, som på vindlande vägar genom ett dystert, fattigt landskap kör mot huset. Väl framme får hon inte träffa sin kusin utan möts av hennes make och den övriga familjen. Ganska direkt får Noemí känslan av att något inte står rätt till.

Genom Noemís ögon dras vi djupare in i den dunkla värld som är High Place. Familjen styrs av Howard Doyle, en uråldrig svårt sjuk patriark. Något jag gillar med Noemí är att hon faller utanför stereotypen för gotisk hjältinna. Trots att Noemí blir fascinerad, ja nästan förförd, av stämningen i huset vet hon sitt värde och blir inte kuvad av stämningen.

Genom texten är det många blinkningar till andra gotiska verk och sagor. De flesta obligatoriska beståndsdelarna finns med. Det kusliga huset med mystiska rum och gångar, en negligerad kyrkogård, familjehemligheter och en ovillig hjälte. Ett ytterligare lager är den ondska som koloniseringen utgjorde när brittiska och spanska företag utnyttjade både jordens silverfyndigheter och urbefolkningen vilka i det närmaste var slavar i gruvorna. Boken är inte en regelrätt romance men det finns en kärlekshistoria, det är alltid ett plus tycker jag.

Det som gör att den tappar en stjärna är att den tenderar att luta sig lite för mycket på skräck i vissa delar för att den ska kännas genuint gotiskt. Trots det är Mexican Gothic en fröjd att läsa med sitt underbara bildspråk som färgar texten och när den är gotisk är den kuslig. På riktigt.

Maria, april 2022