Telepatiskt hör hon hans avgrundsdjupa ångest. Har hon styrka nog att hjälpa honom?

Det här är en av de mörkaste böckerna i romantikgenren jag har läst. Jag läste i en författarintervju en gång att genren ”Paranormal romance” är den sista bastionen för den ultimata alfa-hannen och, jösses, är männen i den här serien alfa!

Michail är ledare för en utdöende ras, Karpaterna. De behöver blod för att leva men de har en hög etisk kod och är långt ifrån vampyrer. Deras barn dör oftast redan under första året och det har inte fötts några kvinnor på över 200 år. De karpatiska männen söker genom århundradena sin själsfrände, kvinnan som är ljuset och färgerna mot deras mörker och gråskala.

Raven är telepatisk och har i många år hjälpt polisen jaga seriemördare. Efter det senaste fallet har Raven sökt tystnad och lugn i de karpatiska bergen och undviker all kontakt. Men när hon hör Michails desperata rop kan hon inte stå emot utan kontaktar honom telepatiskt för att försöka ge honom lite medmänsklig värme och förståelse.
När Michail hör Raven blir han intresserad och nyfiken, två känslor han inte känt på väldigt länge och när han upptäcker att han kan se i färg igen förstår han att Raven är hans själsfrände.

Om man inte gillar superstarka män, alfahannar, ska man kanske inte ge sig på den här serien. Männen är verkligen dominanta. Michail tar över Ravens liv totalt. Det som gör det hela uthärdligt är att Michail behöver Raven, inte bara sexuellt utan hennes medmänsklighet, humor och envishet för att kunna fortsätta sin existens.

Christine Feehan är fantastisk på att bygga upp världen kring Karpaterna. Deras legender, deras fiender, hur de försöker passa in i det moderna samhället men ändå bibehålla sin särart. När hon introducerar nya personer känns det helt naturligt och vilka personer sen! Jag kan inte vänta på att läsa om Gergori, André och de andra!

Maria, september 2009