Masked by Moonlight

Första boken i en ny paranormal deckarserie av Nancy Gideon ger mersmak. Den är inte helt klockren men tillräckligt bra för att jag vill läsa mer.

New Orleansbaserade morddetektiven Charlotte, Cee Cee, Caissie har som högsta mål att dra Jimmy Legere, ledaren för det största brottssyndikatet, inför rätta för sin fars död. Cee Cee och Jimmys högra hand, den tysta, mystiska och oemotståndliga Max Savoie har länge dansat runt attraktionen de känner för varandra. Nu kommer Cee Cee till en punkt där hon inte längre har några samvetskval för att utnyttja Max för att nå sina mål. Max har ändå rykte om sig att vara mer monster än människa.

Hela Max liv kretsar kring Jimmy Legere. Det var Jimmy som räddade honom från att dö vid sin mördade mors sida i träsket. Det var Jimmy som lät honom vara sig själv men såg till att han lärde sig social kompetens. Det är Jimmy som köper hans kläder. Utom Max röda träningsskor. Det är det enda Max inte ruckar på. När han får möjlighet att utforska sin attraktion till Cee Cee tvekar han inte. Trots att deras förhållande tänjer gränserna för Max lojalitet gentemot Jimmy.

Boken börjar som en mer traditionell deckare men tar ganska snart en u-sväng mot det paranormala. Max har en mörk hemlighet som gör honom till huvudmisstänkt för de ohyggliga mord Cee Cee undersöker.
Jag föll pladask för Max. Han är som det prefekt kokta ägget, lagom mjuk under det hårda skalet. Max söker tillhörighet och förståelse för den han är. Han försöker lära sig leva med sin hemlighet och sin kärlek till Cee Cee, en polis. För missförstå mig inte, Max är på den motsatta sidan av lagen mot Cee Cee.

Cee Cee däremot blev jag så irriterad på emellanåt. Hon är så osäker på sig själv att hon trampar på alla i sin väg och särskilt på Max. Hon förråder honom, tar tillbaka honom för att nästa dag kast ut honom igen.
En eloge måste ges till Nancy Gideons förmåga att skriva spännande intriger och bra dialog. Och jag gillar särskilt att alla personer inte är svart/vita utan alla är lite mänskligt gråa så där.

Maria, november 2011