Som del 5 i en serie av välskrivna böcker har the Orphan rätt mycket att leva upp till. Våra huvudpersoner är Evie Parfitt en 27-årig följeslagare till Violet, en vacker 18-åring med ett rejält arv vilket gör henne attraktiv på äktenskapsmarknaden i de fina salongerna och Eliot Armitage en rik, bortskämd ung man utan direkta framtidsplaner, förutom kanske en ny älskarinna. Författaren låter alla tre växa fram i sitt lite långsamma skrivsätt. Hennes historier är som en väv. Alla trådar vävs ihop och skapar en vacker bild av Regency-tiden i England.

Något som var annorlunda i den här boken var de djupare och, i dessa sammanhang, väldigt annorlunda teman som togs upp. Sexuella övergrepp, slaveri och livet för älskarinnor.
Det sexuella övergreppet beskrivs som något obehagligt och ondskefullt som sker i de bästa familjer men det är viktigare att diskutera vad som skulle hända eventuella barn ”No wonder the family tried to keep it quiet, and it would have been better to maintain that silence indefinitely”.

Miss Violet har en storväxt, svart man som personlig betjänt. Henry är en före detta slav. Genom Evie reda på mer om Henry och en tragisk historia växer fram.

Vid ett tillfälle efter en middag när herrarna dragit sig tillbaka för att dricka portvin och röka sina cigarrer börjar de diskutera älskarinnor. Det är comme il faut vid den här tiden att ha en eller flera älskarinnor. Många herrar var övertygade om att de gjorde kvinnorna en tjänst genom att erbjuda dem hus och juveler. De tänkte överhuvudtaget inte på saken från kvinnornas synvinkel.

Nu är de här små korta sekvenser som inte förtar den varma känsla författaren i övrigt ingjuter i sina läsare, tvärt om.
The Orphan är inte den bästa boken i serien men kanske den som tar upp de djupaste ämnena.

Maria, december 2020