Mänskligheten har i all tysthet och utan aggressioner tagits över av en vänligt sinnad ras som inte kan ljuga eller vilseleda på något vis. Varelserna använder olika namn på olika planeter de tar över. På jorden kallar de sig för själar medan motståndsrörelsen, de människor som inte invaderats, kallar dem för parasiter. Varelserna är små silverskimrande och täckta av fjäderliknande antenner. De integrerar sig med värdens kropp som de lämnar intakt medan värdens medvetande trängs undan så pass att det helt försvinner.

Vandraren har levt ett långt liv på många planeter, hon håller rekordet inom sin ras. Nu får hon en ung värd, Melanie, att ta över. Men Melanie vägrar att ge sig utan kamp och håller sig kvar i en, för Vandraren, avstängd del i hjärnan. Vandraren har problem med att Melanies upproriska känslor sipprar igenom och till slut får hon fatt i Melanies minnen. Av sin bror och av den man hon älskar.
Av olika anledningar ger sig Vandraren ut på jakt efter de båda männen och tillsammans med Melanie upplever de många äventyr innan de till slut kommer i kontakt med motståndsrörelsen och blir tillfångatagna. Här träffar Melanie sin älskade och Vandraren lär sig var uppoffring och kärlek är.

Jag har läst Twilightserien och tyckte väl den var så där. Men de karaktärerna var välskrivna och man glömmer dem inte i första taget (kan ju vara all hype kring filmerna också). Så jag var nyfiken på att läsa Stephanie Meyers försök till vuxenbok.
Men, den suger, fett. Hela boken är ytlig, det känns som om man liksom skummar på ytan av något hela tiden. Idén med två personer i en kropp var ny för mig och ett ganska intressant koncept.
Men hur självuppoffrande och menlös får en karaktär vara? Vandraren, som nu kallar sig för Wanda, ger och ger av sig själv och får bara spott och spe tillbaka. Jag blev mer och mer arg ju längre jag kom i boken. Men så läste jag någonstans att Stephanie Meyer är djupt religiös och då fick boken en helt ny vinkling för mig. Wanda har drag av Jesus. Hon ger sitt liv för mänskligheten och återuppväcks av mannen som älskar/dyrkar henne.
Men jag förstår fortfarande inte varför boken skulle vara mer inriktad på en vuxen läsekrets. Språket är lika torftigt som i Twilightserien och inte en djupare existentiell tanke så långt ögat når.

Maria, mars 2010