Att flytta från en hetsig storstadspraktik med alla moderna, högteknologiska maskiner till en landsbygdspraktik där Klaras egna kunskaper är det viktigaste fanns inte i hennes planer. Hon trivdes med sitt liv i Göteborg och tänkte sällan på hembygden hon lämnat bakom sig. Men när en manlig veterinär får den tjänst hon sökt och mer eller mindre blivit lovad känner hon sig sviken och hennes fasad börjar spricka.
Klaras morbror dör och testamenterar allt till henne. Inklusive sin veterinärpraktik. Den blir hennes om hon driver den i sex månader. Klara åker till Österby, byn där hon växt upp och där hennes morbror bott hela sitt liv. Hennes inledande plan är att gå igenom huset och driva praktiken i sex månader för att sedan sälja allt och återgå till sitt liv i Göteborg.

Alex har aldrig haft någon annan dröm än att ta över familjens gård. I drömmen ingick ungdomskärleken Klara. När hon inte har samma dröm som han utan flyttar till Göteborg stannar Alex kvar med sina trasiga känslor. Nu, när Klara har kommit tillbaka, vet han inte riktigt hur han ska förhålla sig till deras förflutna.

Klara har växt upp med sin mamma och hennes man, hon har aldrig fått reda på vem hennes biologiska far är. Historien om Klaras pappa kändes som onödig utfyllnad. Den fyllde bara på med ännu fler personer som egentligen inte för historien framåt. De sidorna hade kunnat ägnas åt att fördjupa kärlekshistorien mellan Klara och Alex. Jag saknade tyngd i den. Det är så många bifigurer som tar för mycket plats. Både Klara och framför allt Alex blir en smula diffusa för mig. Det känns som om Ingrid, assistenten på veterinärpraktiken är mer fyllig och tredimensionell än huvudpersonerna.

Som utflyttad från landet känner jag igen mig i mycket. I miljöbeskrivningarna, i personerna och interagerandet i byn. Alla vet allt om alla. Det är både en plåga och en trygghet. Och det gjorde att jag tyckte om historien. Hemma där hjärtat väntar är Sofia Yméns debut och jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Mera svensk romance till folket!

Maria, maj 2010