Efter många år på ett stressigt arbete börjar verkligheten bli allt tyngre för Philippa Åkerblom. Hon blir alltmer trängd av vardagens pressade schema. När hon upptäcker att hennes tonåriga dotter inte mår bra börjar tankarna på förändring att växa sig starka.
Ett gammalt hus i Hälsingland ger en nödvändig paus för dem båda.

Felgood-genren är full av mysiga byar och vackra miljöer. Paus i karriären är inget undantag. Maria Parkhede använder vinterns ombytliga väder för att förstärka karaktärerna men också som motor i narrativet. När Philippa och hennes dotter Bianca påbörjar sin resa mot huset i Järvsö är mörkret kompakt och snöfallet gör att de inte ser många meter framför bilen. När de vaknar morgonen därpå ligger snön som ett gnistrande täcke och en blek januarisol strilar in genom virkade gardiner. Det är snyggt gjort. Även om alla motgångar inte är över finns det ändå hopp.
Det var efter en skidresa som stockholmaren Parkhede med familj började fundera på ett eget hus i just Järvsö. Och sedan några år har hon hittat sin fristad där. ”Det är som att komma hem”, säger hon i en intervju i tidningen Ljusnan. Att hon känner att axlarna sjunker och lugnet inträder när hon kommer till sitt älskade hus bidrar nog till att Parkhede kan beskriva miljön så fint. En annan detalj är att Parkhedes egen farmor, Birgit, har stått modell för Philippas farmor, övriga personer är helt fiktiva.

Även om Philippa är huvudperson är hennes dotter minst lika viktig. Genom sin relation till Bianca måste Philippa mogna. Relationen mellan mor och dotter är fint beskriven, dialogen är trovärdig och det är skönt att Bianca inte är en överdrivet strulig ungdom utan har de problem jag tror de flesta har gått igenom. Att våga öppna sig en smula för att sedan få det kastat i ansiktet av omogna och rädda vänner. Biancas relation med pappan och hans nya familj är fint beskriven ur hennes perspektiv. Jag gillar att den familjen blir satta lite på undantag, de spelar en roll i boken men egentligen inte någon viktig sådan. De är en kuliss för både mor och dotters känslor.

Parkhede har också en fin känsla för att använda ord för att förmedla en känsla till oss läsare. Flera gånger läste jag om meningar och njöt av hennes formuleringar. Jag minns särskilt då Philippa var sjuk och Bianca liknade henne vid en musunge i ett samtal med Sven, kärleksintresset i historien. En musunge! Hur liten och ömtålig är inte den? Jag och Sven smälte nog lika mycket, tror jag.

Paus i karriären är Maria Parkhedes debut från 2020. Sedan dess har hon gett ut Fröken Perfekt 2022 och del tre i Järvsöserien Ringar på vattnet kommer 2025. Så jag har två härliga böcker att se fram emot. För om Parkedes debut är så här välskriven, hur bra blir då inte bok två och tre när hon hittar ännu fler härliga ord att förmedla känslor med.

Maria, november 2024