En kvinnas guide till lycka och framgång
”Ni ser väldigt självgod ut”, sa Radcliffe åt henne, inte särskilt glad. ”Jag kan inte tänka mig att en dans med mig kommer att hjälpa er så väldans mycket.”
Violinerna stämde upp. Han bugade, hon neg.
”Ni är man så ni tänker inte längre än näsan räcker”, sa hon avfärdande. ”Det här betyder allt.”
När en bok jämförs med en superhit kan det ge helt fel förutsättning för läsaren. Sophie Irwins debut En kvinnas guide till lycka och framgång jämförs med Julia Quinns megahit Bridgerton. Å ena sidan förstår jag det fullständigt, det är en historia om en klämmig tjej som, för att rädda sina systrar, gör allt för att snärja en rik man och klättra i hierarkin under den brittiska Regencytiden (1811-1820).
Å andra sidan blir det fullständigt fel. Enligt Julia Quinn är Bridgerton en ”historical fantasy” och i en fantasi kan vad som helst hända. Och det gör det, bl a har personerna en hel del sex. En kvinnas guide till lycka och framgång tillhör genren sedesamma berättelser så gillar man historisk romance med sex blir man nog väldigt besviken. Protagonisterna delar en kyss eller två men det är allt.
För många som läser historisk romance är det viktigt att mat, kläder, hur personerna uttrycker sig osv är historiskt riktig. Det är inte meningen att texten ska vara skriven som på 1800-talet. Men den övergripande känslan bör vara äkta.
En kvinnas guide… känns däremot väldigt nutida. Som att ta en kvinna från 2020-talet och förflytta henne till 1818. Språk och uttryck är nutida. En fundering var om det berodde på översättningen så jag läste boken på engelska men fick tyvärr samma känsla i den. Vid ett tillfälle fejkar huvudpersonen Kitty en fotskada för att kunna möta en adlig man. En chans hon inte tänkte ”sumpa”, i betydelsen ”slarva bort”. Ett ord som började användas ca 100 år senare. Udda äldre ord som t ex ”kuse” för häst används troligtvis i ett försök att ge texten en äldre känsla. Även uttryck och idiom som används i dag finns med i boken. Det gör förstås historien lättläst och lättförstådd.
I en romance behövs en självklart en antagonist. Det är den ursnygge, superrike enslingen Lord Radcliffe. Säsongens kap. Men en berättelse berör inte om inte läsaren får en känsla av karaktärerna i boken. Dialogen blir inte särskilt rolig och miljön blir oviktig oavsett hur noga den beskrivs. Vi får veta att Kitty har klänningar som är vackra dock inte sydda av de rätta klädskaparna. Genom Kittys fadäser får vi lära oss om de strikta etikettsregler som gällde. Radcliffe var med vid slaget vid Waterloo men vill inte prata om det, han är eftertraktad men högmodig och vresig (tänk Darcy i Stolthet och Fördom). Någon känsla för personerna får vi inte. De är som klippdockor vi kan byta kläder på och tyvärr lika endimensionella.
Trots mina språknördiga invändningar får boken en trea, för den är ändå bitvis rätt kul. En lättsam karamell som tillfredsställer medan man läser den men som sedan snabbt faller i glömska.
Maria, juni 2023