Genren romance är bred och djup. Den innehåller allt från stillsamma Amish-berättelser till vilda erotiska utflykter i rymden. I de engelskspråkiga länderna är de bästsäljande författarna inom romance mångmiljonärer och megastjärnor.
Jag började min bana som romancenörd i början av 2000-talet, då läste jag nästan uteslutande paranormal romance. Med åren har mitt läsande breddats och sedan något år tillbaka utökats med svenskskriven romance. Nu när jag har läst ett antal svenska författare i genren börjar jag fundera på om det inte finns en specifik svensk ”röst” inom romance.
Inom deckargenren är ”scandi noir” eller ”nordic noir” självklara begrepp. Man vet precis vad man får, och inget ont i det. Tvärt om! Som läsare är det ofta en fördel att förlagen paketerar och etiketterar böckerna. När vi kommer till romance är det inte så. Förlagen verkar vara lite förvirrat yrvakna än.
Mina funderingar:
I engelskspråkig romance är det oftast två huvudpersoner, en kvinna och en man. Det ska tilläggas att HBTQi är stort inom genren, så det finns alla konstellationer av kärlekspar. Gwen Hayes skriver i sin bok Romancing the beat att ”Romance has two heroes, not one.” Båda är lika viktiga. I flera av de svenska romance jag läst, saknar jag den manliga synvinkeln. Männen finns där men om de får en sida att upplevas genom får kvinnan nio.
Just nu läser jag en contemporary rom-com, A Marriage of Anything But Convenience av Victorine E. Lieske. Det är en lätt och fluffig liten bakelse där egentligen allt händer genom huvudpersonernas ögon. Vi ser vad de ser, vi upplever smakerna av vad de äter, vi längtar som de osv. Det finns ingen berättarröst som proppar mig full av information som jag ofta upplever i svenska böcker. Som läsare får du händelserna beskrivna, du upplever dem inte. Dessutom är externa händelser lika viktiga som huvudpersonernas interna utveckling. En mordutredning kan vara lika viktig som huvudperson 1:s funderingar kring huvudperson 2.
Det finns också ofta ett starkt socialt engagemang i svensk romance, lite som i svenska deckare. Ibland är det väldigt tydligt och i det närmaste driver historien, ibland smygs det in. Kulturen är väldigt olika i Sverige och, till exempel, USA där många kvinnor strävar efter att bli gifta och få barn. I Sverige klarar vi kvinnor oss alldeles utmärkt själva.
Jag tycker det är spännande att vi får en egen touch på romance i Sverige. Men för mig är romance fantasi. Författarna skapar en bild av en värld som den kunde ha varit. Och det är nog den fantasin jag saknar i många svenska romance. En romanceförfattare ingår ett kontrakt med läsaren om att boken slutar lyckligt. Det gör att huvudpersonerna kan klanta sig så till den milda grad men ändå få varandra på slutet. Jag vet att jag klarar mig utmärkt själv men jag älskar att läsa om Den Stora Kärleken. Hur den skulle kunna vara. En kärlekens fantasi.
Maria september 2023