En varm kväll hastade jag i väg för att träffa vännen Ewa utanför biografen Grand på Sveavägen i Stockholm. Vi skulle se en förhandsvisning av Det slutar med oss, en megahit av författaren Colleen Hoover. Bara i Sverige har hon sålt ca 600 000 ex! Det blev snabbt väldigt trångt och ännu varmare i den smala entrén. Med ett glas bubbel i högsta hugg minglade vi runt och träffade flera mysiga bokstagram-vänner. Och det coolaste av allt. Jag hamnade bredvid Christina Mansicka som översatt boken!
Innan filmen startade klev Ebba Österberg, Lovereads by Forums publicistiska chef upp på scen. 2017 startade hon Lovereads, ett boutique-imprint som ger ut smart och modern romance. Ebba visste inte så mycket om romance i starten men efter gedigen research blev Colleen Hoover Lovereads första författare. Hon funderade mycket på om boken It ends with us skulle funka i Sverige med sin unga huvudperson och sitt mörka tema. Men när hon läste boken – vilken berg- och dalbana i känslor. Hon kunde inte värja sig.
Hoover fångar TikTok-generationen men också den äldre generationen. Hennes böcker är inte stora litterära verk men de väjer inte för de riktigt stora känslorna. Ebba Östberg menade att många har nog upplevt de stora känslosvallen någon gång och kan därför känna igen sig i Hoovers böcker. Jag hade förmånen att sitta bredvid Christina Mansicka, som översatt boken och när jag nämnde att jag tycker Hoovers språk är rätt enkelt sa hon att det kanske är just därför de går så bra. Att trots att de behandlar de svåra, mörka sidorna av kärleken är de lättillgängliga. Och jag tror att just det är Hoovers storhet. Att på ett enkelt, rakt sätt beskriva det verkliga livet.
Hur var filmen då?
Själva historien har jag läst i många romanceböcker, hjätinnan Lily var stereotyp med sin preppiga personlighet och sitt röda hår. Den snälla hjälten, Atlas, kommer från en svår bakgrund. Han formas i marinkåren och driver nu en framgångsrik restaurang. Den elaka mannen, Ryle, är framgångsrik kirurg, rik och, självklart, skitsnygg. Alla tre är vanliga arketyper inom romance. Det skapar en igenkänning vilket liksom krattar manegen för det som ska komma.
Stilistiskt fick jag 50 Shades-vibbar. Det är många närbilder på nakna, vackra kroppar i erotiska situationer. Sexscenerna är heta och intensiva, filmade i varma färger. Regissören Justin Baldoni (som även spelar Ryle) jobbar mycket med just ljuset. När Lily hamnar på sjukhus efter Ryle misshandlat henne (sorry för spoiler) är allt blå-grått. De våldsamma scenerna är snyggt gjorda, de fungerade som jump scares, helt plötsligt hände det otäcka.
Men det jag har oerhört svårt för både i böcker och filmer är den överdrivna amerikanska sentimentaliteten. Det är svårt att beskriva exakt vad jag menar för då förstör jag slutet på filmen. Men den amerikanska, idag rätt förljugna, drömmen till exempel. Eller att familjen betyder allt, att barn är en gudagåva osv. Nej, som krass svensk har jag svårt att köpa det.
Det var rätt tyst i salongen direkt efter filmen, många var djupt rörda av det de sett. Och då har ju filmen eller boken uppnått sitt syfte. Oavsett vad du tycker har du en åsikt, du har blivit berörd, funderade jag när jag långsamt gick genom stan i den ljumma sommarkvällen.
Maria, 15 augusti 2024