Bara grannar

I romance är det lyckliga slutet en del av läsarkontraktet. Som läsare vet jag att det väntar, frågan är hur författaren tar oss dit. Det är mellan det första trevande mötet och den slutliga tilliten som berättelsen får sin tyngd och där Maria-Therése Brandberg visar vilken kraft som ryms i en välskriven romance.

Bara grannar är en historia om Alice som trots svår uppväxt väljer att se det goda i livet. Maria-Therése Brandberg låter Alices berättelse växa fram så läsaren får leva sig in i hur svårt det kan vara att hålla det löftet till sig själv.

Hennes motpart är norske Even Grant. Han är hårt fostrad av en framgångsinriktad far. Återigen smygs hans berättelse fram och jag lider med Even när han beskriver hur han och hans bror hetsas mot varandra som två kamphundar.

Boken skulle kunna förenklas genom att säga att den är tropen grumpy/sunshine alternativt enemies/lovers men en sådan kategorisering missar att berättelsen framför allt handlar om inre konflikt och hur relationen blir en väg till läkning.

Bara grannar är en utvecklingsroman om två trasiga själar som båda väljer hur de ser på livet. När de möts börjar deras murar spricka och vi möter två människor som i mötet med varandra gradvis omförhandlar sina försvar och vågar släppa in kärleken trots de hinder som format dem.

En naturlig del i vuxna människors liv är åtrå. Det finns scener där det hettar till rejält men trots att allt sker inför öppen dörr blir det aldrig tomt eller fånigt på något sätt. Intimiteten blir en naturlig drivkraft i Alice och Evens utveckling och används för att synliggöra tillit snarare än enbart attraktion.

Genom boken använder författaren Stockholms olika miljöer som klassmarkörer. Från flotta våningar på Bergsunds strand till Evens vänners kommentar om att ”slumma” i medelklassens Hammarby Sjöstad. Det förekommer även en magisk hytte (stuga) i Norge där en grym men viktig scen utspelar sig.

Boken har av flera romanceläsare beskrivits som amerikansk i sitt utförande. Det beror på att berättelsen drivs av den växande kärleksrelationen snarare än av yttre händelser, vilket placerar den närmare en anglosaxisk romance-tradition. Något jag saknar i många svenska romance är att de verkligt stora känslorna tillåts ta plats. Under min läsning blev jag både förälskad i karaktärerna och rörd till tårar, precis det jag själv söker i riktigt bra romance.

För dig som vill läsa en romance där kärleken får vara både läkande och förändrande är Bara grannar en berättelse att återvända till när tron på livsval, vänskap eller kärlek sviktar.

Maria, februari 2026