Dansar i mörkret

Få genrer är väl så full av vin- och bubbeldrickande som feelgood. Två av de stora författarna är dessutom utbildade sommelier! Helene Holmström har fyllt sin bok Dansar i mörker med vin och franska delikatesser. En vinflaska är till och med huvudpersonen i det historiska drama som nystas upp. Och jo, författare Holmström är sommelier.

Andra världskriget är en lagom avlägsen tid för att det ska bli nerv i historien. Människor som idag är 50–60 år hade far- och morföräldrar som upplevde kriget med egna ögon. Jag minns till exempel min farmors berättelser om hur hon som ensamstående kvinna med två små killar bland annat födde upp höns för att få ägg och kött på bordet. Den generationens historier har nog sipprat ned i många familjer.

När en vinflaska hittas på ett skepp som sjönk 1944 drar en berättelse i gång som tar oss till franska vingårdar, tv-studior, oändliga vinbarer och en stor lägenhet där Bente bor med sin syster och sin mamma. När världen offentligt rasade för Bente var det skönt att ha systerns lägenhet som fristad.

Historikern och tv-profilen Didriks privata värld rasar när hans fru sedan många år vill skiljas. Han börjar ifrågasätta sig själv och hans grundvalar gungar. När producenten han jobbar med pitchar en ny idé baserad på en gammal vinflaska är han inte sen att tacka ja.

Både Bente och Didrik är rätt trasiga personer som genom boken gör sina utvecklingsresor för att hitta fram till en punkt i livet där marken är stabil igen och de vågar satsa på de känslor som vuxit dem emellan. Det är en romance som har ett öppet ”lyckligt-för-nu-slut”. För livet är ju så, man vet aldrig vad som väntar runt knuten.

Det finns författare som ofta glömmer bort smaksinnet, dock inte Holmström. Boken är en orgie i smaker som ”gödselstack”, ”svettig sadeljord” och ”brynt smör”. Det är aldrig fel att vara passionerad över något men alla djupgående förklaringar av vin är lite tröttsamma för mig som inte är lika intresserad.
Däremot suckar jag drömskt över de vackra miljöbeskrivningarna, arbetarnas jordiga händer, de långa raderna av grönskande vinrankor, det underbara myllret i Paris, promenaderna i Stockholm. Holmström har en förmåga att med ett relativt enkelt språk ändå förmedla romantiska miljöbilder som ”Är himlarna alltid mer rosa i Paris?”. Bedårande. Sitter man nykär på en kulle och ser ut över Paris takåsar är det ju självklart.

Den historiska tidslinjen som målas upp visar att det inte var lätt att vara annorlunda under nazisternas järngrepp. Den historien tillhörde vinflaskan och var egentligen en bihistoria. Därför tyckte jag den fick för mycket plats och tyvärr börjar jag skumma de avsnitten.

I Dansar i mörkret möts det offentliga med det privata. Dåtid med nutid. Rädsla och mod. Med stöd av ett myller av bikaraktärer följer vi två personers väg genom livets ibland mörka, tunga tunnlar ut i ljuset igen. Berättelsen visar att oavsett vad som händer i världen är kärleken en okuvlig, oföränderlig kraft vi alla så väl behöver.

Maria, oktober 2024