Outrunning the Hunter

Romantic suspence är en underkategori till romance jag brukar vara förtjust i. Så när jag fick möjlighet att förhandsläsa Outrunning the Hunter av Kyona Jiles hoppade jag glatt på tåget.

För att en spänningsroman ska bli spännande måste huvudkaraktärerna vara väl uppbyggda. De måste vara tredimensionella och trovärdiga. Deras rädsla och drömmar behöver bli mina. Då blir en bok riktigt spännande.
Tyvärr saknade jag det hos Kamielle och Michael, bokens huvudkaraktärer. Kamielle var späd och rödhårig och rödhåriga hjältinnor är ju ”spitfires”, en ganska tröttsam kliché. Michael är välbyggd, lång och under den hårdföra ytan, i kontakt med sina känslor. Båda är skitsnygga. Men för mig blir de aldrig riktigt levande.

Bovarna är superelaka. En av dem skjuter sin älskarinnas hund bara för att visa hur ond han är. Morden och tortyren är geggiga och blodet sprutar men jag blir aldrig berörd vare sig av mördarna eller offren. Det tror jag återigen beror på att personbeskrivningarna är rätt tunna.

Något som förhöjer stämningen i en spänningsberättelse är miljöerna. Mörka skogar, dystra stadsgator, regniga stränder osv förtätar stämningen. De saknades nästan helt. Jag har läst några andra romanceböcker som getts ut under 2023/2024 och minimala miljöbeskrivningar verkar vara ett genomgående tema. Däremot känns dialogen levande. Hur Michael uttrycker sig på ett sätt när han pratar med Kamielle och på ett annat när han pratar med sina kollegor.

Idén bakom boken är intressant. En kvinna på flykt undan sin våldsamma make, det hade räckt, nu har författaren slängt in ännu en bihandling. Det, tillsammans med ett ganska tufft och hårt språk samt många utfyllnadsord, gör boken lätt rörig. Men är du sugen på en lättläst, kort bok om hur kärleken kan växa trots fruktansvärda omständigheter är det här boken för dig.

Maria, april 2024