Servitrisen

En klockren gotisk roman!

Mycket i Stina Roxlunds debutroman Servitrisen (2021) kretsar kring början och avslut. En storslagen fest för att bejaka en nystart i ett havererat äktenskap. Ett gammalt hus som stått tomt i många år men nu får nytt liv. Gammal vänskap som tar slut. Avslutad kärlek får spira på nytt.

Lotten och Rasmus har bestämt sig för att förnya sina äktenskapslöften. Nu ska de gå vidare efter Rasmus otrohet. Lottens mamma har ärvt en gammal herrgård och de bestämmer sig för att ha festen där. Allt är noggrant planerat men huset har ett eget liv. Lotten och bästa vännen Carin ser personal de inte känner igen, hör ljud de inte kan härleda och går vilse i de förvirrande korridorerna.
Har du någonsin läst en bok inom den gotiska genren vet du precis vad jag pratar om. För Servitrisen är en klockren gotisk roman!

Gotiska berättelser har funnits i över 200 år. År 1764 skrev Horace Warpole The Castle of Otranto, a gothic story som anses vara den bok som medvetet samlade de typiska gotiska motiven, teman och berättargreppen i en bok. Naturligtvis har motiv och teman anpassats genom åren men grundstenarna finns kvar, så även i Roxlunds bok – det hemsökta huset, de labyrintiska korridorerna där de sammanflätade relationerna också kan ses som känslomässiga labyrinter. Den underliga släktingen finns med, det hemliga rummet med flera motiv. På 1920-talet kallades genren för ”skräckromantik” (romantik hänvisar till tidsepoken, inte till kärleksromaner) men har på senare tid ersatts av ”spänningsroman”. Baksidestexten på Roxlunds roman pratar dessutom om ”inslag av skräck”. Men varför inte kalla det för en gotisk roman? Tids nog fastnar genrebeteckningen och läsare slipper ha felaktiga förväntningar.

Huvudkaraktärerna i Servitrisen är fint beskrivna med sina våndor och glädjeämnen. Det märks att Roxlund är psykolog i botten. Hon har full koll på det mänskliga psyket och hur starkt man kan reagera på svek. Särskilt gillade jag Lottens tankar kring sig själv och sitt äktenskap och hur de utvecklas genom boken. Lotten och Carin samt Rasmus mamma är de enda som upplever konstigheterna i huset. Det blir en spännande twist att Lotten och Carin har den upplevelsen gemensamt samtidigt som deras vänskap krackelerar.
Medan vi får veta mer om hur Lottens släkt är knuten till herrgården vävs det övernaturliga långsamt in i den moderna historien. Spöken och hemliga rum blir helt självklara. Riktigt snyggt gjort.

I författarens tack skriver hon att hon bytt ut några karaktärers namn till mer tidstypiska. Jag önskar hon hade haft samma känsla för språket. Ordet ”hen” började inte användas på riktigt förrän 2012, så jag studsade av förvåning när en huvudkaraktär från början av 1900-talet använder ordet. Det finns dessvärre fler liknande exempel plus några stavfel som drar ner känslan för mig.
Det gjorde mig dock glad att läsa en svensk modern gotisk historia om svek i både nutid och dåtid. Jag önskar att Stina Roxlunds nästa bok är i samma genre. Fast jag läser nog hennes nästa bok oavsett genre!

Maria, augusti 2022