The Winter Companion

Mimi Mathews skriver om människor i tiden 1811 – 1820 som kallas Regentskapstiden (Regency era). Ofta när jag läser historiska romaner från Regentskapstiden kretsar kring samhällets normer och oerhört fasta regler för hur människorna ska bete sig. Män är handlingskraftiga industrimagnater, slösaktiga adliga rumlare eller stillsamma herrgårdsägare. Kvinnorna är ofta ornament, något som bidrar till mannens status och att gifta sig utanför sin klass är att fullständigt trampa i klaveret. Det är nästan helt otänkbart.

Men inte alltid. I boken The Winter Companion sipprar verkligheten in som en stilla rännil mellan raderna. Regentskapstiden var en tid då världen stod inför stora förändringar. Bland annat började kvinnor och arbetare ta allt mer plats, kräva rättvisa och utbildning.

Historien i The Winter Companion är en lös fortsättning på tidigare böcker i serien Parish Orphans of Devon. Alla böckerna hänger ihop men de kan, med nöje, läsas fristående även om den övergripande historien fördjupas av att läsa alla i ordning.

Som följeslagare är det viktigaste att vara en osynlig hjälp till sin arbetsgivare, ofta en äldre kvinna. Clara Hartwrigh har ett stormigt förflutet och det passar henne utmärkt att vara i bakgrunden. Tidigare hade hon drömmar om att få utbilda sig men de har grusats av en tidigare skandal.

Neville Cross är sedan en olycka i tidig ålder mer bekväm bland djur än med människor. Att vara i sällskap kräver att han ska prata. Även om det inte är något fel på hans intelligens och tankar är det ibland helt omöjligt att få fram det i ord och meningar. Därför tror många att han är ointelligent och behandlar honom därefter. Clara och Neville möts och en djup förståelse mellan dem växer fram.

Neville är inte din vanliga alfahanne som tar plats. Nej, Neville kryper in i mitt hjärta med sin empati både för djur och Clara. Både Clara och Neville har ett förflutet som de måste göra upp med, de måste båda växa för att våga satsa på varandra.

Historien är lågmäld och vacker. Ibland fick jag torka bort en tår i ögonvrån. Det är skönt att boken helt saknar sex. Det hade känts för närgånget, för inkräktande på Clara och Nevilles integritet.
The Winter Companion är ett utmärkt exempel på varför jag verkligen gillar historiska romaner. Vacker miljö, intressanta sociala konventioner och en härlig känsla för romantik.

Maria, december 2020