Döden på Château des Livres
Det fanns magi i luften, en kreativ energi som verkade komma från själva jorden.
Så varför kunde hon inte bli kvitt den rastlösa oroskänslan i kroppen? Trots solskenet och idyllen anade hon ett mörker som rörde sig i utkanten av allt.
När jag var på ett bokevent med Katarina Bivald berättade hon att hon är besatt av allt i och kring böcker. När hon är ute och reser ser hon till att, förutom de sedvanliga sevärdheterna, besöka bokhandlare. Och det är något jag har full förståelse för. Det är något visst att kliva in i den hemlighetsfulla världen som är Foyles bokhandel i London, smita upp några trappor och försvinna bland bokhyllorna. Det är som att jag kan suga in all kunskap genom porerna på något sätt.
I sin senaste bok Döden på Château des Livres får vi följa med ett gäng entusiastiska människor med skrivambitioner och deras föreläsare på en resa till Lyon i författandets tecken. En av keynote-författarna är naturligtvis Berit Gardner, vår karga ciceron vars klarsyn hjälper till att lösa morden.
Det första jag slås av är att trots att det är en mysdeckare med självklar värme och humor så finns det stick av allvar snyggt invävt i historien. Ta till exempel John Wright, den författare som är skrivkursens lysande stjärna. Han beskrivs så här: ”En nedlåtande idiot som tror att han är överlägsen alla andra. Jag hörde honom hålla låda om allt möjligt. Varenda* ämne var han expert i. Hela litteraturens och kulturens räddning var han. Ha! Och mannen talade inte ett ord franska.” I svallvågorna efter kalabaliken med Jean-Claude Arnault fick jag tydliga vibbar till Arnaults vän i Svenska Akademin. Män som bemästrar andra och ser sig som guds gåva till litteraturen (eller vad det nu månde vara) har vi nog alla träffat på och önskat dit pepparn växer.
Att se upp till någon kan vara en positiv upplevelse, man eftersträvar en personlig förbättring. Men när det slår över och man sätter personen på piedestal kan upplevelsen slå över till något självdestruktivt som i sin tur kan skada både en själv och personen man dyrkar. Det är också något som Bivald vrider och vänder på genom historien.
Hur är det med Berit då? Jo då. Hon är i fin form. Med sin skarpa hjärna och fantastiska människokännedom visar hon sidor hos människorna som inte syns på ytan. Men det är något med Berit som skaver. Hon är inte lika kantig och karg som i första boken. Jag ser inte Berit som någon som skulle använda ordet ”hen”, i mina ögon är hon mer buttert traditionsbunden, den där lite bistra damen som gärna diskuterar svenska skrivregler över sin gin & tonic.
Det som inte går hem hos mig är kapitlen ur mördarens synvinkel. De känns onödiga och emellanåt lite väl politiska. Men det är ett personligt tyckande.
Summa summarum. Döden på Château des Livres är ännu en hit av en härlig historieberättare. Språket sjunger, miljöerna sprudlar (fast de åt bra underlig mat på skrivarkursen) och persongalleriet är fyllt av knäppa, underbara, snälla, idiotiska, smarta – ja, alldeles vanliga människor i en ovanlig situation. Precis som det ska vara i en mysdeckare.
Maria, april 2024