I oktober varje år anordnar Nyköping en kulturfestival fylld av bland annat musik, teater och konst men även litteratur. I år lyfte de särskilt fram Nyköpingsbon Maria Gripes författarskap. Målet för helgen är att erbjuda ett brett utbud med en mix av olika genrer för stora och små. Nyköping ligger ca 90 minuter från Stockholm så det är en lagom dagsutflykt. Sagt och gjort. Jag och Frida gav oss av för en heldag i vänskapens och litteraturens tecken.
Vårt första stopp var minibokmässan med Sörmlandsförfattare i Galleria Nyckeln. Där hade tolv författare samlats med sina böcker bland andra Axel Hellby, Anna Gustafsson och Stina Roxlund. Eftersom mini-mässan var i en ganska liten galleria var det inte så svårt att hitta, men nog kunde eventet ha varit lite synligare kanske med vimplar, någon beachflagga eller liknande. Det fanns ett fik mittemot mässan så vi åt lunch och fikade för att samla krafter. Jag pratade lite med några författare som skulle vara med på ett författarsamtal kl 15 men sen gick vi till Nyköpingshus och kände historiens vingslag. Nyköping har en lång och spännande historia.
Efter en promenad längs vackra Nyköpingsån letade vi oss fram till galleri Fiskhuset där författarsamtalet skulle äga rum. Även här var eventet lite undanskymt. Då Nyköping inte är så stort var vi tidiga så vi tittade på de hantverksaktiviteter som fanns i kulturcentrum Bryggeriet. Tack vare Fridas tryckeriintresse hade vi en trevlig pratstund med några äldre herrar om bokbinderiets ädla konst. Men nu var det äntligen dags för samtalet. Vi bänkade oss i det vackra galleriet. Jag, som alltid, redo med kamera och skrivblock.
Rubriken på eventet var ”Spänning utan snutar” vilket hade väckt mitt intresse. Deltagarna var Stina Roxlund, aktuell med Servitrisen, en historia om mänskliga relationer i nutid och dåtid centrerade i en gammal herrgård. Axel Hellby, aktuell med Sönderfall, en bok om vanliga människor som hamnar i ovanliga situationer runt kärnkraftverket Studsvik. Samt Linus Alexander Larsson, aktuell med Den mediterande mördaren som är skriven ur mördarens perspektiv.
Det är Axel som dragit ihop eventet och han tar en moderatorroll, inte för att den behövs särskilt mycket. Författarna är bra på att ge varandra utrymme och det blir ett intressant samtal.
Vad är inspirationen till böckerna och hur går skrivprocessen till?
Axel pekar på den egna erfarenheten, att det är bra att ha upplevt spännande saker när man skriver spänningsromaner. För Axel är också obruten tid för skrivande viktigt. Han valde bort poliser då det är för mycket research för att få det rätt. Han uttryckte det som att prosan rinner men fakta är svettigt. På 8–9 månader hade han ett färdigt utkast till båda böckerna, del två heter Kritisk massa. Trots att Axel är skrivarpedagog och redaktör förutom författare så upplever han att det är lätt att bli hemmablind för sin egen text, därför är det viktigt att ha människor att bolla med.
Stina fick idéen till sin bok genom en dröm om en herrgård. Hon är inte heller författare på heltid utan skriver när tid fanns. Hon berättade hur hon suttit i en saccosäck i barnens rum med datorn i knät och hamstern springandes i sin bur. Imponerande koncentration. Hon inspireras mycket av människor hon möter i sitt jobb. Stina är legitimerad psykolog och det märks i hennes personporträtt. Även hon kan tycka det är svårt att lyfta sig ur texten så hon hade använt en automatisk uppläsningsfunktion och lyssnat igenom sin bok. Stina har länge försökt få till en roman men det kom till först när hon skapade en rutin för sitt skrivande den blev klar. Hon skrev inte heller synopsis utan det var lusten som drev henne.
Linus började skriva sin roman för 10 år sedan på en universitetskurs för kreativt skrivande. Då skrev han hela kapitel 1. Linus pappa arbetade som polis i Stockholm så han har lekt i korridorerna på polishuset men trots sin bakgrund valde han ett annat perspektiv för sin bok. Linus berättade skrattande att han skrev boken i badkaret, på mobilen. Men även för honom är obruten skrivtid viktigt.
Avslutningsvis passade jag på att fråga vad de tycker om genrebeteckningen ”spänningsroman”.
Axel menade att trots att de skrivit så olika böcker är alla spännande, spänningen är en drivkraft i böckerna så beteckningen passar bra. Alla höll med om att beteckningen är ett paraplybegrepp som innefattar flera undergenrer.
Så var det dax att vända kosan mot Stockholm igen och bilen fylldes av intressanta diskussioner kring utflykter, litteratur och personligheter så resan hem gick alldeles för fort.
Maria, oktober 2022