Efter att ha sett senaste filmatiseringen av Wuthering Heights började jag fundera över skillnaden mellan dagens dramatiseringar och Emily Brontës roman.
I boken är relationen mellan Cathy och Heathcliff nästan destruktiv på ett existentiellt plan. Det är besatthet, klass, makt, självförstörelse över generationer. Filmen snuddar vid samma teman men lyfter fram en romantisk, sexuell besatthet framför klass och makt.
I den bdsm-estetik och starka romantiska laddning som finns kanske regissören försöker översätta Brontës råa intensitet till ett modernt bildspråk där begär likställs med känslodjup. Vad som försvinner är det totala samtycke som finns inom bdsm-kulturen. Cathy och Heathcliff får se en session mellan en husa och en groom. Där är husan med på noterna men när vi i en annan scen möter Heathcliffs fru används estetiken som övergrepp.
Kameran älskar heden nästan lika mycket som Heathcliff älskar Cathy. Dimma, vind och lera blir ett känslolandskap snarare än en miljö. Cathys klart röda kläder står i stark kontrast mot godsets mörka smutsighet. De röda klänningarna för också tankarna till Rödluvan. Heathcliff filmas nästan som ett rovdjur: svettig, smutsig och samtidigt omöjlig att titta bort från.
”It’s just never enough for her. You´ll just ever be her pet” säger Cathys pappa vid ett tillfälle till Heathcliff, hur mycket han än älskar henne kommer det aldrig att räcka. Det pekar rakt på klassdimensionen och maktobalansen i berättelsen. Heathcliff är aldrig jämlik i Cathys värld, hur stark passionen än är. Moderna adaptioner förenklar ofta berättelsen, de gör det till “förbjuden kärlek” när romanen egentligen är mycket grymmare och mer socialt brutal.
Det intressanta är kanske inte om filmen är trogen boken eller inte. Utan varför vi fortfarande försöker göra Wuthering Heights till en kärlekshistoria.
Emily Brontës roman är betydligt fulare än så. Den handlar om besatthet, makt, klass och människor som förstör varandra över generationer. Men kanske säger det något om vår samtid att vi fortfarande vill kalla det romantik.
Samtidigt lever vi i en tid där vi ständigt oroar oss för manipulation, halvsanningar och berättelser som förändras beroende på vem som berättar dem. I romanen får vi historien i tredje hand, genom Nelly Dean och Mr Lockwood. Ingen version är neutral.
Kanske är det därför berättelsen fortfarande känns så obehagligt modern. Inte trots att den handlar om destruktiva människor, utan just därför.
Maria, maj 2026