School for Love

Två vanliga människor på engelska landsbygden får en hjälpande hand av ödet som visar dem att ålder är inget hinder för kärlek. Det som får mig att återvända till Christina Dudley igen och igen är hennes härliga språk, roliga dialog och djupa kunskap om Regency-tiden. Hur hon får människorna att vara av kött och blod, även tjänstefolket behandlas med värme.

School for Love är del tre i serien om Hapgood-familjen. En välbeställd familj som bor i en stad på landet och umgås med ”the usual suspects” alltså prästen, rika köpmän och de få andra betitlade familjerna i området.
Vår hjälte i boken är Hugh Hapgood som efter att hans försa fru dött nu söker en ny ”mamma” till sina tre barn. Den här gången tänker han inte falla för ett vackert yttre utan vill ha en kvinna som är hans jämlika partner. Han framställs som strikt och lite tråkig.
Rosemary deWitt har förlikat sig med sin status som ogift. Hon vet att hon inte är vacker utan har ett alldagligt utseende men har en mindre förmögenhet som lockat några lycksökare att be om hennes hand vilka hon genomskådat och tackat nej till. Hon tror inte att någon kan älska henne för sig själv utan det är hennes pengar som drar.

Det finns tre personer till som är viktiga för historien. Hughs unga barn Lionel, Hetty och Rosie struntar fullständigt i utseende och pengar. När de lär känna Rosemary väljer de henne till sin mamma. Gillar du inte barn i dina böcker ska du inte läsa School for Love för de har getts stort utrymme.

Berättelsen flyter på fram till den obligatoriska förvecklingen dyker upp i senare hälften av boken. I det är fallet är det ett vackert syskonpar som dyker upp. En helt onödig sidohistoria som förde mina tankar till syskonen Crawford i Jane Austens Mansfield Park. I Romance uppstår alltid ett hinder som kärleksparet måste övervinna innan de får varandra. För som inbiten romanceläsare vet jag ju att de får varandra, den vetskapen gör att jag ändå läser ut boken med en glad känsla i magen och ett leende på läpparna.

Maria, januari 2025