Boksamlaren

Boksamlaren av Camilla Davidsson är en lättläst och charmig feelgood. En ung kvinna flyr sitt trassliga förflutna, flyttar till Stockholm och börjar jobba som servitris på ett turisthak. Där uppskattas hon av stammisarna men kanske mest av Henry, en grånad gentleman som alltid vill bli serverad av Jossan.

När Jossan får ett brev från Henrys advokat vänds hela hennes liv upp och ned. Det visar sig att Henry är hennes biologiska far och att han har testamenterat sin lägenhet till henne.

Davidsson har skapat en fin karaktär i Jossan. Hon är inte supersmart, hon gillar inte att läsa böcker och har inget större driv. Hon har en tydlig egen röst, nutida och lite bonnig, som när hon använder ord som knäppgökar, åh herregud och kasst. Det gör henne älskvärd.

Ju längre in i historien vi kommer fördjupas Jossan genom att vi får veta mer om hennes bakgrund. Pojkvännen Mickes eskalerande kontrollbehov är trovärdigt. Jossans motvärn likaså. Micke kräver att hon ska ha en särskild klänning för att den gör henne snygg i hans ögon men Jossan väljer helt andra kläder. Hennes protest visar sig även i att hon vägrar skyhöga klackar när hon trivs bättre i låga. Hon inser att ”det är viktigt att markera att hon inte var en ägodel som han kunde bestämma över.”

En intressant vinkling är frågan om vad en familj är. Är en familj som inte är ens biologiska familj en riktig familj ändå? Hur viktigt är det att ha samma blod i ådrorna? Eller är familjen de som står vid ens sida i vått och tort, de som lyfter en till oanade höjder, håller en i handen när det stormar.
Det finns en person till, förutom Tage, som är viktig för handlingen och det är boknörden Dante. Han är klok och vänlig och blir som en bror för Jossan. Han kommer från en flyktingfamilj. Hans mor Soheila har blivit utsatt för fruktansvärda övergrepp men förlåtit sin förövare. Ett ganska religiöst motiv som smygs in.

Det är populärt att skriva om hämnd som stark inre drivkraft. Genom boken är Jossan väldigt arg, hon känner sig utnyttjad och, framför allt, sviken av sin familj.  En snygg twist är att Jossan växer mentalt och konfronterar till slut styvpappan Tomas med advokaten Tage närvarande. Det hade hon aldrig gjort i början av boken!

Till slut hittar Jossan i alla fall ett nytt sammanhang, en ny familj. Hon byter till och med efternamn och blir mindre arg, mer tillfreds med livet. Det ser till och med ut som att kärleken knackar på.

En tanke som slog mig är hur man kan få in nazismen i de mest osannolika sammanhang – Advokaten Tage brister ut ”nazisterna brände böcker på bål” sen kommer en liten utläggning om vad nazisterna gjorde för att skrämma folk till tystnad. Vad det tillför historien vet jag inte. Något annat som skavde är alla upprepningar genom texten. Det är som att författaren inte riktigt litar på att jag ska hänga med i historien.

Boksamlaren är en stundtals rolig feelgood. Davidsson balanserar fint mellan de tunga ämnena och fnissig humor. Som Dante uttrycker det, ”Böcker är drömmar på papper som tar oss dit vi behöver komma”. Och så är det.

Maria, maj 2025