Ön bortom dimman

Veronica Almer hamnade på min horisont när jag var på ett väldigt trevligt event som Printz Publishing och Norstedts förlag gemensamt anordnade. Fyra författare presenterade sina respektive böcker alla lät intressanta men mitt hjärta klappade lite extra för Ön bortom dimman för det är en romance.

Marstrand har idag ett skimmer av seglarliv och en smula glamour. Många kända personer har kopplats ihop med Marstrand genom åren. Det hel tog sin start när Oscar II blev en återkommande gäst på kurorten. Han besökte Marstrand första gången 1843 som 14-årig sjökadett.
Historien i boken utspelar sig ännu lite tidigare. 1822 är året allt händer för Oscar Westerberg och Margareta Högman. Oscar representerar det gamla och Margareta det nya och aldrig mötas de två. Eller?

Veronica Almer väver en fin berättelse där vi får massor av kunskap om den vackra, karga miljön. Jag gillar särskilt hur Margaretas syn på miljön förändras i takt med att hon börjar trivs på ön. Vi får veta hur sillen kommit och gått under generationer och hur det påverkat människorna på ön. Lasse-Maja, en berömd tjuv är med på ett hörn, förklädd på mer än ett sätt. Det märks att Almer verkligen brinner för historia och Marstrand.

Men Almers research överglänser inte kärlekshistorien, den som är det viktigaste i en romance. Som en stenhuggare mejslar Almer ut två lite kantiga personer, fulla av fördomar och kontrollerade av konventioner. Båda har dock mycket gemensamt, bland annat hur de styrs av skyldigheter gentemot sina föräldrar men Almer låter dem växa och bre ut sina vingar. Temat fiender till älskande är ett knepigt tema. Det kan lätt gå överstyr och med allt som händer i boken är det ett gränsfall. Det hade räckt med två eller kanske tre trådar där protagonisterna försökte trumfa varandra, då hade texten kunnat fördjupas lite mer och aningens mer krut lagts på kärlekshistorien. För det är ju därför, i alla fall jag, väljer att läsa romance. De fluktuerande känslorna i början av kärleken, hur protagonisterna växer och inser att de och motparten är värda kärlek. Däremot hade jag gärna sett att paret stängt dörren innan de hade sex. Men det är personligt tycke och smak.

Det finns en underbar scen ganska tidigt i boken när Margareta är bjuden på sin första bal i Marstrand. Oscar gillar egentligen inte att dansa men han erbjuder sin hand till Margareta ändå. Hon accepterar.
När jag läste den scenen fick jag en känsla av Jane Austens Stolthet och Fördom. Scenen där Darcy känner sig tvingad att bjuda upp Elisabeth. Det interna på bekostnad av det externa. De offentliga konventionerna som lägger locket på det personliga önskemålet. Och det fortgår ju ännu idag. Inte alla har möjlighet att välja att leva med den man älskar. Men eftersom Ön bortom dimman är en romance så slutar den lyckligt. Precis som jag vill ha det.

Maria, maj 2023