Med bestämda steg gick jag och kompisen in i kulverten där HarperCollins brukar hålla till. Men medan vi väntade på hissen kom en representant springande och ledde oss rätt. Ny entré minsann. En som inte innefattade en gröntrist källarkulvert. Väl framme visades vi in i förlagets väldigt trevliga lokaler.
Ett bord med allehanda charkuterier, ostar, kex och bubbel stod framdukat och jag plockade på mig av den goda italienska vildsvinskorven samt en skinka som smälte i munnen. Vi började prata med en trevlig kvinna som visade sig vara Amanda Bertolo Alderin, förläggare för kvällens hedersgäst Marie Sammeli. Det var intressant att höra Amanda berätta om livet som förläggare, hon jobbar med ca 20 författare samtidigt. Jösses, det kräver sin ordning på alla bokmappar i datorn, tänkte jag stilla. Amanda menade att även om hantverket att få fram en färdig bok från ett råmanus är det samma, är alla författare olika.
Men nu var det dags för ett samtal med Marie Sammeli och kvällens release av boken Släppa taget?
Amanda: Ny bok, ny serie, nytt ställe. Hur gick tankarna inför Släppa taget?
Marie: Jag har skrivit fyra böcker om Julia i Kapstaden och det var dags för något nytt. När jag var på besök i staden där jag växte upp började jag fundera på hur det skulle vara att flytta tillbaka till en liten ort i livets mitt. Till en ort där alla känner alla. Hur känns det att vara den som stannade kvar när många unga flyttade?
Amanda: Du har ju en blick och ett öga för detaljer och fint skildrade detaljer. Särskilt skildringen av tonåringen. Vad är din inspiration?
Marie: Jag har absolut inte dragit egna slutsatser utifrån mina barn, nej då. Jag har barapratat med vänner. Man kan jämföra det som en tonårsförälskelse. Hur ska jag bete mig idag? Får jag vara med? Jag ställer upp på (nästan) vad som helst!
Marie var varm, hjärtlig och rolig i sitt framträdande. Det var lite lustigt för när jag träffade Marie kom jag att tänka på en annan svensk expat. En kvinnlig vän som först bodde med sin man i Rom sedan i Belize och nu i Texas. Långa, smala, blonda, vältaliga, vänliga och snygga båda två!
Maries son var med på minglet och jag frågade honom om han, liksom så många andra författarbarn, skulle lägga sig i debatten. Han svarade att han skulle tänka på det, han har ju många år framför sig att fundera på det.
Efter samtalet minglade vi runt och jag pratade bland annat med Felicia Welander, författare och lärare på Skrivarakademin, om hur jag ser på författande efter en formel som romance i mångt och mycket är. Tänk att få grotta ner mig i min favoritgenre tillsammans med likasinnade! Men nu var det dags att dra sig hemåt till hunden med en ny bok under armen.
Maria, 24 april 2024