I år ska jag läsa alla Jane Austens romaner i den ordning de gavs ut. Först ut är Förnuft och känsla från 1811.
Berättelsen kretsar kring systrarna Elinor och Marianne Dashwood som, efter sin fars död, förlorar både sitt hem och sin ekonomiska trygghet. Eftersom arvet går till sonen från faderns första äktenskap tvingas kvinnorna i familjen börja om någon annanstans och skapa ett nytt socialt liv. Där möter Marianne den charmige Willoughby och blir häftigt förälskad, medan Elinor i det tysta utvecklar känslor för Edward Ferrars.
Det som slog mig när jag läste romanen var hur modern den känns.
Systrarna Dashwood är vackra men fattiga trots att de tillhör överklassen. Deras skönhet och sociala förmåga blir ett kapital i en värld där kvinnor har begränsade möjligheter att skapa trygghet på egen hand. Samtidigt är männen de älskar inte heller fria att gifta sig enbart av kärlek. Pengar, arv och social position styr fortfarande vem som anses vara ett “bra parti”.
Och plötsligt känns Austen inte alls särskilt långt borta.
Då gick man på baler och försökte läsa av människor genom rykten, sociala signaler och väl valda ord. Nu nätdejtar vi, bygger profiler och försöker förstå vem människan bakom egentligen är. Ytan ser annorlunda ut, men osäkerheten känns märkligt bekant.
Jag läste nyligen en artikel i The Guardian med rubriken “We could soon see a Jane Austen-style marriage market” som handlar om hur ekonomisk osäkerhet och bostadsmarknad påverkar moderna relationer.
Artikeln menar att människor i allt större utsträckning väger in ekonomi, stabilitet och social position när de söker partner. Kusligt likt den värld Austen skildrar.
Samtidigt tycker jag att det blir fel att säga att Austen “bara” skrev samhällskritik. För mitt i allt det praktiska finns också romantiken. Marianne och Elinor representerar inte bara känsla och förnuft, utan två olika sätt att försöka navigera mot kärlek och trygghet i en värld av halvsanningar och kodade sociala signaler.
Och visst blir jag fortfarande berörd när överste Brandon försiktigt försöker närma sig Marianne, eller när Edward Ferrars inser att Elinor fått fel information och tror att han redan gift sig med någon annan. Även om jag kan se paralleller till dagens samhälle väljer jag ändå att svepas med i det romantiska.
Det är kanske det Austen gör bäst av allt. Hon skriver om kärlek, men aldrig som om kärlek existerar utanför verkligheten.
Maria, maj 2026