Jag har precis läst två böcker som på pappret borde ge mig ungefär samma läsupplevelse.
Båda innehåller magi, kartor, höga insatser, en ung kvinna som ställs inför svåra prövningar och en romantisk relation som växer fram under berättelsens gång. Ändå flög jag genom Tested av Sarah Carlisle medan Dire Bound av Sable Sorensen kändes som betydligt tyngre läsning.
Det fick mig att fundera på vad jag egentligen söker i fantasy och romance.
I Tested, en prinsessan-på-ärten retelling, ville jag hela tiden vända sida för att få följa Aine. Hon är inte perfekt, men hon är eftertänksam, klok och försöker förstå människorna omkring sig. Jag ville se henne ta sig igenom prövningarna och växa som människa på vägen.
I Dire Bound hade jag betydligt svårare att komma nära Meryn. Hon är arg, misstänksam och så upptagen av sina egna problem att jag som läsare aldrig riktigt började heja på henne. Trots alla prövningar hon utsätts för kom jag aldrig henne nära.
Det märkliga är att båda böckerna egentligen handlar om något liknande: en ung kvinna som försöker hitta sin plats i världen.
Men medan Tested fyllde mig med värme, nyfikenhet och längtan efter nästa möte mellan karaktärerna, lämnade Dire Bound mig mest med frågan varför alla verkar så arga hela tiden.
Kanske är det där skillnaden ligger. Jag läser inte fantasy och romance främst för magin, kartorna eller de höga insatserna.
Jag läser för människorna och relationerna.
Det var först när jag funderade på varför jag reagerade så olika på böckerna som jag började ana svaret.
Emotionell bredd
När jag börjar gräva i vad det egentligen är jag gillar i en bok inser jag snabbt att det inte handlar om tropes eller ens genre. Det jag söker är människors relationer till varandra, men också deras relation till världen omkring dem. Jag vill att karaktärerna ska ha en känslomässig bredd som ger dem djup. När en karaktär fastnar i en enda känsla blir hen mindre intressant för mig som läsare.
När jag funderar vidare inser jag att skillnaden kanske inte handlar om romantasy kontra fairytale romance. Inte heller om magi, kartor eller hur höga insatserna är.
Den handlar om känslor.
Eller kanske snarare om känslornas bredd.
Det är nog upplevelsen av ett smalt känsloregister hos Meryn som gör att jag tröttnar. Jag upplever henne som arg mest hela tiden medan Aine i Tested är nyfiken på sin omvärld och utvecklas känslomässigt genom boken. Att bli kär är i och för sig en av prövningarna för att bryta prins Rians förtrollning.
När jag tänker tillbaka på Dire Bound är det därför inte de våldsamma scenerna jag minns bäst, utan de få ögonblick då Meryn faktiskt knyter an till andra människor.
Därför kan jag uppskatta både cowboyromance, fairytale romance och episk fantasy. Genrerna är olika, men de berättelser som stannar kvar hos mig har nästan alltid ett rikt känsloliv och relationer som känns levande. Kanske är det därför jag flög genom Tested medan jag fick tröska mig igenom Dire Bound.
Maria, juni 2026