När Shade genomgick sin första initiationsrit till att bli en vuxen Seminus/Incubus demon lämnade han sitt hem utan en tanke på sina syskons säkerhet. När han kom till sans igen och återvände hem var alla hans syskon döda utom den minsta, Skulk. Hon hade lyckats gömma sig och nu känner Shade ett ansvar och en särskild ömhet för henne.
Som den demon Shade är har han varit med många av kvinnligt kön, både mänskliga och demoner. En gång blev Shade förbannad av en magiker när han var med magikerns kvinna. Om han någonsin blir förälskad så kommer han leva i evigt lidande. Därför har Shade bestämt sig för att hålla sig ifrån alla relationer. Och än så länge har han lyckats undvika förbannelsen.
Nu när han är på väg att genomgå sin andra initiationsrit blir han, mot sin vilja, bunden till en kvinna han tidigare haft det närmaste förhållande han kommit.
Första gången Runa träffade Shade var av en tillfällighet när han kom in på hennes café. Han beställde en kaffe och fick Runa på köpet. Då var hon ung och visste inte att det fanns en värld fylld av demoner och andra varelser. När Runa efter en tid kom på Shade i säng med två vampyrer flydde hon lägenheten och hade oturen att komma i en varulvs väg. Hon blev attackerad och lämnad för död.
Efter attacken förändrades Runa. Från att tidigare varit mjuk och blyg är hon nu hårdhudad med egen vilja. Från människa till varulv. När hon vaknar upp i en grotta fastkedjad med Shade är hon inte den gladaste av varulvar.
Desire Unchained är en direkt fortsättning på första boken. De ghouls som kidnappar och stjäl organ av demoner har tagit upp sin verksamhet igen. Och när Shade träffar på ledaren inser han att de har ett gemensamt förflutet.
Larissa Ione är makalöst bra på att bygga upp sin värld. Man känner djupt för de flesta personerna i böckerna och särskilt för huvudpersonerna. Jag gillade att man fick veta mer om Luc, en varulv från första boken. Det visar sig till exempel att Shade är en mångfacetterad person, det trodde man inte i första boken.
Att läsa Larissa Iones böcker är som att åka på Autobahn i 240 km/h. Spännande, snabbt och soft. Har man en gång börjat har man det i blodet.
Maria, augusti 2010
