Frihetslängtan

Det är populärt att skriva om kvinnans begynnande frigörelse inom historisk feelgood. I Frihetslängtan av Charlotte Sirc möts vi av två kvinnliga kusiner som upplever omvälvande kärlek och en önskan efter att få leva sitt liv efter eget huvud. Frihetslängtan är del 2 i serien om Familjen von Weidenhof , boken kan läsas helt fristående.

Redan på första sidan bjuds vi in till en storslagen fest hos Hermine von Weidenhof, gift med Sveriges militärattaché i Berlin Thorsten Lyckow. Redan tonen i första kapitlet antyder att förändringar är på väg. Lite senare träffar vi Hermines kusin Constance. Hon har förälskat sig i fel man enligt hennes far och skickas därför till Stockholm från hemmet i Berlin.

Det är en underbar djupdykning i maträtter, modetyger, Stockholms uteliv och all nybyggnation som stökade till det i Stockholm vid den här tiden, för det är mest där boken utspelar sig. Charlotte Sirc har en bred fascination av allting 1800-tal, ibland bir det lite dock övermäktigt till och med för en historieälskare som jag.

Det är kvinnornas utveckling som är motorn i berättelsen och jag hade gärna fått veta mer om dem i stället för hur gulklädda väggpaneler glittrar i skenet från de mångarmade ljusstakarna. Miljöbeskrivningar är viktigt för att läsaren ska få känslan av att vara på plats. Men det är huvudkaraktärernas inre monolog också. Det är inte så att den saknas, inte alls! Men karaktärerna var så intressanta att jag gärna setts att de lyftes fram ännu mer.

Frihetslängtan är en härlig, fyllig beskrivning av livet för kvinnor i Stockholm på slutet av 1800-talet. Med ett smart, modernt öga applicerat på den gedigna researchen har Charlotte Sirc skrivit en finstämd historia med frågor som följer med oss in i 2025. Vissa problem är tidlösa.

Så var det det där med research (nördhatt på)

I eftertexten tackar Sirc flera som hjälpt henne med research och radar upp böcker hon läst så jag förstår att hon har gjort ett gediget arbete. Därför blev jag så förvånad när jag fann, en för mig, rejäl anakronism.

På en bal bevittnar Constance både en magdansös och dansande dervisher. Magdansöser fanns det, men de såg inte ut som idag, alltså som Sirc beskriver scenen. De visade sina ansikten, bar byxor, en kjol till strax under knät, en lång tunika och en väst. Beslöjande magdansöser kom med västvärldens inflytande på orienten, mycket tack vare Hollywood. Den tvådelade dräktens tillkommande tillägnas Badia Masabny, en egyptisk entreprenör som gav den västerländska publiken i Kairo vad de ville ha på sina kasinon. Mer spektakel och mer bar hud.

De vitklädda dervisherna tillhör en Sufi-orden, Mevlevi. De utför en djupt religiös ceremoni och uppträdde inte på baler och liknande profana sammanhang. Däremot fanns, och finns än idag danstrupper som har hämtat inspiration från suficeremonierna. De uppträder inte i vita kläder och följer inte de strikta regler som omger Mevlevi dervishernas snurrande mot extas.

Maria, februari 2025